I serien av stora toppmöten i schemat för EU:s ordförandeland kom turen igår till Ryssland. Men det satt långt inne. Om Sverige hade sagt nej till Nord Stream eller gett beskedet att vi måste grunna mer på saken, hade turen sannolikt inte blivit av. Det är Ryssland.
Nu var det inga sura miner när president Dimitrij Medvedev tillsammans med sina EU-värdar mötte pressen på Grand Hotel efter avslutat arbete. Medvedev rörde inte en min när statsminister Reinfeldt tog upp de bristande mänskliga rättigheterna i Ryssland. För det är ju också Ryssland – det land som Ryssland blev under den nuvarande premiärministern Vladimir Putins två mandatperioder som president.
Uttalanden av Medvedev om mer demokrati, rättssäkerhet, kamp mot korruption och för en modernisering har på sina håll väckt förhoppningar om att det vi nu ser är början på vägen till framväxten av ett annat Ryssland.
Än så länge tiger dock Medvedev om rättsövergrepp, som till exempel det en rysk advokat har utsatts för. Efter att ha inlett en antikorruptionskampanj fängslades han och satt utan rättegång instängd i elva månader i en fönsterlös cell. Han hävdade att hans medicin beslagtogs för att få honom att ljuga om sin skuld. Häromdagen dog han i fängelset.
Ryssland ska också ses i perspektiv av Georgienkriget förra året, liksom av de två mycket omfattande militärövningar som har ägt rum i år. I Zapad var utgångspunkten ett angrepp på Kalingrad och i scenariot ingick ett ryskt motangrepp på Polen. Det säger åtskilligt om den rådande världsbilden i Kreml.
Utan konkreta resultat framstår Medvedev mest som en Potemkin för Putin som bestämmer. Som om de båda spelar rollerna av Good Cop och Bad Cop i relationerna med EU. En annan beteckning är söndra och härska.
Trots att Medvedev igår hyllade Murens fall och Europas enande bottnar den ryska Europapolitiken i försöken att spela på medlemsstaternas vilja att sätta nationella intressen främst.
Det ska också ses i relation till att ledande ryska analytiker numera till skillnad från för några år sedan betonar EU:s svaghet som utrikespolitisk aktör. Istället för ökad integration med EU förespråkas skapandet av en post-sovjetisk inflytandesfär som första prioritet. Det förklarar också det ryska missnöjet med EU:s Östra partnerskap med länder som Ukraina och Georgien. Budskapet är att EU ska hålla sig borta från vad som hävdas vara Rysslands egen bakgård, men efter östutvidgningen är den en legitim angelägenhet för EU.
När EU och Ryssland nu förhandlar om ett nytt partnerskapsavtal är det två världar som möts.
Medan EU opererar utifrån värden och normer grundas det ryska tänkandet i nationalstatens suveränitet med ett maktspel som hör hemma i förfluten tid. En integrationsprocess baserad på rättsstatsliga normer och demokratiska värden ses som en icke önskvärd inblandning i ryska inre angelägenheter.
Ryssland är som det är, men slutsatsen är inte att bara sitta och tjura. Det gäller att tänka framåt. En förutsättning är att EU skaffar sig en Rysslandspolitik. Det bör också Sverige göra.
