En postmodern masspsykos

Mätningen som påstår att Piratpartiet kan nå riksdagen är lika betydelsefull som en allsvensk tabell i april. Inte meningslös, men av marginell vikt för slutresultatet och omöjlig att dra några slutsatser ifrån.

Jag hoppas såklart att PP inte kommer in, av samma skäl som jag vill se fem av de nuvarande riksdagspartierna åka ur: man har fel svar på grundläggande politiska frågor. Men bortsett från politikens innehåll finns det en annan fråga att ställa när piraterna nu siktar på att upprepa succén från valet till Europaparlamentet. Är partiet värdigt riksdagen?

För ett tag sedan höll jag ett föredrag för en grupp nyliberaler och red (som ett tankeexperiment) min käpphäst att en moralisk stat kan yttra sig genom att förbjuda hårdporr i tv innan midnatt. Efteråt kom en av piratrörelsens mest framträdande profiler fram för att protestera: ”Det finns ingen skillnad mellan det och att helt förbjuda yttrandefriheten.”

Parallellen är bara möjlig för en politisk idiot. På samma nivå profilerar sig nu ett knippe högljudda debattörer i ett tonläge som påminner om barn som för kittlingens skull försöker övertyga varandra om att det finns ett spöke i garderoben. EU och svenska staten driver igenom lagar som leder till internets undergång! De vill stänga av dig från internet! Demokratin dödas! Kreativiteten kvävs! Livet mäts, vägs och snart kommer de efter dig!

Varsågoda, en postmodern masspsykos iscensatt genom sociala medier.

Problemet består i att PP är ett enfrågeparti, inte i teknisk bemärkelse, utan enligt en existentiell tolkning av begreppet. Allt som sker förstås utifrån den enda frågans perspektiv. Allt som inte kan förstås utifrån den enda frågan är oviktigt (utvecklingen i Iran är en aspekt av Twitter). Man uppvisar ett oreflekterat gängbeteende som genererar enkla lösningar på varje tänkbart problem, oavsett komplexitet.

Om PP placerar dessa skrämselmånglare i riksdagen skulle Ny demokratis laguppställning verka blytung.

Men det finns en annan sida. PP:s existensberättigande består i att man identifierat två viktiga problem-områden, teknikens utmaningar för den personliga integriteten och dess relevans för äganderätten. Det är inte strunt. Frågorna är eviga och i särskilt fokus vid teknikskiften, då statens aptit växer, tjuvar ser chansen, och bara folket kan stå emot.

Hittills har PP:s tjänst för friheten varit att väcka andra. Men det är inte ett politiskt parti. Det är en visselpipa. Och det är just enfrågementaliteten som hindrar PP från att leverera ett politiskt försvar för friheterna.

Kan man tillfriskna från den politiska psykosen? Ett test: jag påstår att det viktigaste för att säkra integriteten är sänkta skatter. Då förs makt från staten till civilsamhället. Sammanhang – familjer, församlingar, företag, föreningar – stärks, som kan stå emot statens intrång.

Hur förhåller sig PP till det?

Poängen är inte att jag vill ha ett omedelbart svar, utan att frihetens försvar alltid måste bedrivas längs en utdragen politisk front. Sänkta skatter betyder prioriteringar, kompromisser. Någonstans där dör enfrågepartier, antingen genom metamorfos till något högre eller genom förtvining.

Så frågan bör ställas: hur förhåller sig piraterna till fastighetsskatten?

Roland Poirier Martinsson är författare och filosof. Han leder Timbro Medieinstitut.