Mer än hälften av de tillfrågade kunde inte uppge vilka partier, eller rättare sagt vilket parti, som ingick i regeringen inför det förra valet. 55 procent svarade fel när de skulle ta ställning till Sören Holmbergs och SOM-institutets korrekta påstående att ”under mandatperioden 2002–2006 har vi i Sverige haft en socialdemokratisk enpartiregering.” Mätningen visade vidare att yngre var okunnigare än äldre och att socialdemokratiska väljare hade mindre kunskaper än exempelvis folkpartistiska eller moderata. Holmbergs fråga kunde förstås ha formulerats annorlunda, och då gett ett annat svar, men något antyds ändå om att valmanskåren inte är hundraprocentigt informerad om hur landet styrs.
Det här betyder nu inte att väljarna inte vet någonting alls. Tvärtom har de stora förväntningar på att politikerna ska leverera politik i en viss inriktning när de väl valts.
Även dessa förväntningar kan man fundera över hur de slår. Det finns naturligtvis en mängd olika förklaringar till fluktuationer på arbetsmarknaden, men det finns skäl att tro att kurvorna ovan visar hur förväntningarna ger effekt.
Diagrammet visar antalet nya jobb anmälda till arbetsförmedlingen sedan år 2000, samt antalet varsel. Som synes har det gått ganska bra för Sverige de senaste åren. Nya jobb har rasslat in i hög takt och varslen har blivit färre.
Men en detalj med kurvorna ovan är särskilt uppseendeväckande. Just under 2006 stiger kurvan för nyanmälda jobb fantastiskt kraftigt, nästan nedifrån 40000 upp till, och rentav över, 60000 platser. Man kan även vid samma tid skönja en liten dipp, om än mindre iögonenfallande, när det gäller varsel. Som sagt, det är många aspekter som spelar in i vågrörelserna på arbetsmarknaden. Men det är frestande att tolka rusningen 2006 som effekten av borgerlig politik.
Stopp och belägg, ropar ni nu. Alliansregeringen tillträdde ju först i oktober 2006 och deras politik kan väl inte ha fått effekt förrän efter åtminstone några månader?
Förstås. Men betänk att politik också handlar om förväntningar hos människor som har en inte helt perfekt bild av hur staten styrs, på samma sätt som att många i Sören Holmbergs mätning inte har riktigt koll på vad en enpartiregering är, men ändå agerar utifrån den kunskap de har.
Under året 2006 kom en strid ström av opinionsmätningar som visade en möjlig valseger för Alliansen. De fyra borgerliga partierna representerade tillsammans en politisk linje som syftade till fler jobb, större lönsamhet för dem som arbetar samt goda villkor för dem som företagar.
Och vad tänkte då väljarna? Borgerlig regering – då får vi råd att anställa. Borgerlig regering – då är det dags att satsa på det där efterlängtade projektet. Borgerlig regering – ny start för Sverige. Eller kanske inte just det där sista, som väl var en slogan från den tiden då alla de borgerliga partierna inte var riktigt överens.
Osannolikt? Inte alls. Kurvorna ovan analyseras således också i dessa termer inne i regerings- och riksdagskansli.
Betänk nu vad som skulle hända om ett trovärdigt politiskt block formerade sig kring en politik som gick ut på att göra det dyrare att anställa, mer lönsamt att vara sjukskriven samt billigare att fuska i försäkringssystemen. Vi kan för enkelhets skull kalla det vänsterblocket.
Vilka kurvor skulle rusa uppåt då?
