Måste vi utnyttja alla rättigheter och bidrag som välfärdsstaten erbjuder? Kan vi avstå – även i kristider?
Ja, säger läkarna Frank Lindblad och Carl Lindgren i sin aktuella bok Välfärdslandets gåta (Carlssons); att öva sig att avstå är vår tids viktigaste och största utmaning. Att avstå från löften om total trygghet och hälsa är början på ett friskare och mer solidariskt liv.
Ja, säger Louisianas guvenör Bobby Jindal ( msnbc.com 22/2) och tackar nej till cirka 100 miljoner dollar i statligt stöd från Obamas regering. Att skuldsätta barn och barnbarn för att kunna ge bort pengar är fel.
Ja, säger jag, som gjorde slut med Försäkringskassan 1988. Vårt förhållande självdog när min föräldraledighet var över. Jag slutade ringa dem och avstod därmed från deras fina erbjudanden.
Det var som att sluta röka: ett smärtsamt tvärt slut på ett osunt, dyrt beroende.
När jag läser om kassans försenade utbetalningar, inser jag att jag gjorde rätt. Att lägga sitt liv i statens händer är farligt och oansvarigt.
”Ett tänkande styrt av ansvarsfrihet, rättigheter och krav – sänker självkänslan och den egna handlingskraften”, läser jag igenkännande i Välfärdslandets gåta, som har underrubriken Varför mår barnen inte lika bra som de har det?
Författarna är nämligen barnläkare med 30 års erfarenhet av arbete med världens friskaste barn – som mår sämst i världen. Denna obehagliga paradox bekräftas numera i internationell forskning. Något har gått snett i världens bästa välfärdsland.
Läkarnas diagnos är att den goda välfärdsstatens ambitioner skapar biverkningar, precis som mediciner. Vi har fått nya sjukdomar, som orsakats av över- och feldosering av – välfärd. Sverige lider av hälsomani, stresspanik, välfärdsapati och individfixering – och värst drabbas barnen. De förutsätts tåla hur mycket dagis som helst.
Välfärdsapatisk är en träffande diagnos på den passive, rättighetsstyrde svensken som förväntar sig att ”samhället” ska ta ansvar för hälsan, barnen, hela livet. Vi ställer allt högre krav och blir aldrig nöjda, eftersom ”förväntningarna tycks öka snabbare än det verkliga framåtskridandet”.
Men modigaste diagnosen är individfixering.
Den svenska välfärden vilar på en extrem individualism: ”vi betonar mer än de flesta andra länder självförverkligande och individens rättigheter i relation till familjens/gruppens/samhällets rättigheter och behov”. Skatter/bidrag kopplas till individer, inte familjer (trots att cirka tre av fyra barn bor hos båda sina biologiska föräldrar). Föräldraansvaret ingår inte i välfärden.
”Individualiseringen kan vara en huvudförklaring till den successivt försämrade psykiska hälsan hos unga”, sammanfattar författarna djärvt och citerar en statlig utredning.
Men de vågar inte skriva om hur genusutopier bidragit till vårt egotrippade singelsamhälle.
Mammans hälsa , inte pappans, är den viktigaste parametern för barns hälsa, sa Carl Lindgren oväntat vid bokpresentationen i ABF-huset.
Mår barnen dåligt för att världens mest jämställda mammor mår dåligt? Jämställdhetens biverkning? Kanske något att prata om på kvinnodagen den 8 mars.
Elise Claeson är fri skribent.
