För Sverige – I tiden. Det är kungens valspråk, men det skulle kunna vara ett tema för hela den svenska monarkin. Den fungerar inte för sig själv, isolerad i en gyllene sfär av oföränderlighet, utan lever i samspel med samhället runt omkring. Den vidmakthåller en tradition och utgör levande historia. Monarkin under Carl XVI Gustafs tid som regent är något annat än monarkin var med Gustaf III eller Gustaf V på tronen.
Det kungliga bröllopet igår och alla bröllopsförberedelserna dessförinnan har gjort det tydligt. Här har funnits mycket som knyter an till det förflutna – man behöver inte vara Herman Lindqvist för att se historiens vingslag i Vasaordens årtag – men här har samtidigt funnits öppenhet och vilja att inkludera och en omisskännlig ton av 2010.
Kronprinsessan har fått sin prins Daniel, som har rötterna i nedre Norrlands skogsland istället för i Almanach de Gotha, och ceremonierna på vägen fram till vigseln har präglats av vänlig värdighet utan högdragenhet och distans. Monarkin svingar det trollspö som får det gamla att kännas nytt och det nya att kännas gammalt.
I själva verket är det de grinollar som jämrar sig över feodalism och svassande som dväljs i en tidsbubbla från gamla dagar, då överhetssamhället levde kvar och kungahuset reste en annan sorts anspråk än i dag. De rasar mot Marie Antoinette. Men bara för ordningens skull: Hon finns inte längre ibland oss.
Det heter fortfarande att statschefen innehar ”landets högsta ämbete”, men det är länge sedan detta innebar att kungen utövade makt över hukande undersåtar.
I den moderna konstitutionella monarkin har statschefen skilts från politiken (men inte från staten) och har till uppgift att vara en samlande symbol för nationen. Det har givit ett nytt drag av ömsesidighet åt relationen mellan medborgarna och kungahuset. Statschefen agerar på ett folkligt uppdrag, som formulerats av riksdagen, och när kronprinsessan firar bröllop blir det både en statshändelse och en folkets fest.
Ja. Monarkins bästa tid är nu heter min del av en ja-nej-bok om vårt statsskick, som gavs ut på Albert Bonniers förlag i början av maj. Det är tillspetsat, det medges, men jag tror att det ligger mycket i det.
Efter lång tid av likgiltighet och direkt fientlighet mot historia och ceremonier – riv stadskärnorna, släng Grimberg på soptippen, bränn studentmössorna – har det växt fram ett starkt sug efter förankring och kunskap om varifrån vårt samhälle kommer, och monarkin har en hel del att erbjuda. Mitt i Stockholm ligger ett levande och i högsta grad använt 1700-talsslott med såväl hovfurirer och taffeltäckare som kunglig webbplats. Och tänk på (en del av) medierapporteringen inför bröllopet: rena historiska folkbildningen.
Arvkungadömet främjar det långa tidsperspektivet – vi växer upp och blir äldre tillsammans med medlemmarna av den familj som har fått som lott och öde att symbolisera nationen. Politiker kommer och går men monarken består.
Kung Carl Gustaf har varit en del av Sveriges offentliga liv sedan våren innan Per Albin dog, vilket gör honom till gemensam referens över generationsgränserna. Klart att denna långa bekantskap ger extra laddning åt personliga allvarsord som i hans tal efter tsunamikatastrofen.
Och hur svårt det än är att tänka sig nu: en dag kommer vi att tala om tilldragelser som ägde rum ”året efter att drottningen gifte sig med Daniel”.
Som författaren DBC Pierre uttryckte det i tidskriften New Statesman i fjol: ”Monarkin förblir den enda metronomen i landet som inte fibrillerar med tusen slag i sekunden. Den är vår bevarare av kontinuitet och förankrar oss i en historisk identitet som är oemottaglig för nästa uppgradering av Windows – och detta i en tidsepok när mycket av det som var kulturellt välbekant har försvunnit, kopplats loss eller usurperats i vinstsyfte.”
Numera finns kritiker som skruvar ned den kulturradikala ilskan och prövar den terapeutiska taktiken i stället.
Deras föregångare var mot monarkin därför att kungar och drottningar var privilegierade, nu är problemet i stället att det är så synd om de kungliga. Befria Victoria från hennes gyllene bur, lyder klagoropet. Vad kronprinsessan själv har för åsikt bryr de sig inte om.
Där dessa gråterskor ser ett hjälplöst offer ser jag en levnadsglad och nygift ung kvinna, tillika pliktmedveten prinsessa och tronföljare. Hennes uppgift är allt annat än enkel, men jag gläds åt att hon tacklar den med tacksamhet och allvar och åt att hon har fått en man hon tycker om vid sin sida. Deras äktenskap är en nysmidd länk i den svenska historiens långa kedja.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se
