Ett "ordmoln" som visar de mest frekventa orden i Obamas tal som ny president.
Foto: KÄLLA: WORDLE.NET
Barack Obama talade dygdens språk i sitt allvarsmättade installationstal och efterlyste en ny era av ansvar. Han manade förstås till framtidstro, men CNN har lusläst texten och upptäckt att Obama använde ordet ”kris” fler gånger än det ”hopp” som definierade hans kampanj. Den nya eran blir en tid av både prövning och omprövning.
Enligt Obama är det kris därför att ”vissa” har varit ”giriga och ansvarslösa” men också på grund av en kollektiv brist på ansvarstagande: en vilja att gå snäva intressen till mötes och en ovilja att fatta svåra beslut.
Jag undrar vilka ”vissa” som Obama har i åtanke, men så fina blev inte installationstalets penseldrag. Hur som helst kunde han ha varit ännu tydligare med att den kollektiva oviljan att ta ansvar inte bara har gällt det kollektiva beslutsfattandet i politiken, utan att väldigt många enskilda människor ryckts med i en ohållbar allt nu -kultur. Den har sträckt sig från radhusområdena i Detroits slitna förorter till finansmatadorernas lyxvåningar på Upper East Side.
Låginkomsttagare har köpt hus som de inte har haft råd med. Medelklassfamiljer har intalat sig att stigande huspriser är en naturlag och låtit kreditkortsskulderna svälla; det går ju alltid att ta ut extra bolån. I den mycket läsvärda The Ascent of Money (Penguin, 2008) konstaterar historikern Niall Ferguson att vid första kvartalet 2006 bestod en tiondel av de amerikanska hushållens köpkraft av pengar som de fått via ökad belåning av huset!
En bonusdriven finansbransch har sålt stora mängder obskyra värdepapper – samtidigt som man i Washington har sänkt skatter och fattat beslut om nya jätteprojekt utan att våga be folket om pengar.
Nu om någon gång, med ett enormt stöd i opinionen, skulle Barack Obama kunna säga den obekväma sanningen: Bankirer och politiker har ett särskilt ansvar för eländet, men låt oss inte låtsas att de har varit ensamma. Krisen bottnar i att så många av oss fick för sig att reglerna var nya och att det gick att få någonting för ingenting. Men de gamla reglerna gällde, och nu finns det skuldberg att beta av vart man vänder sig: i hushållen, i företagen, i bankerna, i det allmänna.
Barack Obama söker stöd för en krisplan, som är tänkt att skapa miljoner nya jobb genom skattelättnader för företag och familjer och stora statliga satsningar på allt från vägar till sjukvård och skolbyggnader. Prislappen ligger runt 800 miljarder dollar utöver det underskott på 1200 miljarder för 2009 som kongressens budgetkontor nyligen har räknat fram.
Den nya presidenten vill tackla en kris som har orsakats av vidlyftigt lånande genom att låna ytterligare minst 2000 miljarder dollar bara i år, och han är starkt kritiskt mot dem som varnar för att stora statliga projekt inte alltid går som man tänkt sig. Det är inte utan att man kommer att tänka på Augustinus Bekännelser : ”Ge mig kyskhet och avhållsamhet, men inte ännu”.
Ändå blir uppenbarligen den medborgerliga dygden en viktig del av Obamas strategi. Och så måste det vara. I USA ännu mindre än i Sverige har politiken total makt över samhället, och det går bara riktigt bra när människor tror på framtiden och lägger manken till av fri vilja. ”Hur mycket det allmänna än kan göra och måste göra är det ytterst på det amerikanska folkets tro och beslutsamhet som nationen litar”, sade Obama i tisdags. Sedan efterlyste han en renässans för värdena som burit upp Amerika genom historien: ”hårt arbete och ärlighet, mod och fair play , tolerans och nyfikenhet, lojalitet och patriotism”.
Dessa värden har förstås levt i Amerika även när lånefesten var som mest sorglös, men Obama har rätt i att de behöver få tillbaka mycket mer av sin tongivande ställning. 2000-talets fråga är inte i första hand om man ska ha kapitalism utan vilken sorts kapitalism man ska ha, och det spelar stor roll utifrån vilka värden människor navigerar och hur de använder sin frihet. En kapitalism, där man betraktas som en förlorare om man inte siktar på snabba klipp och full utdelning direkt är en sämre kapitalism, än en kapitalism där man vinner respekt genom att göra sitt bästa och uträtta något som varar.
Obama har röstat till vänster i senaten. Han vill ha en större och mer aktiv statsmakt. Men i sitt budskap om en dygdigare kapitalism har han fått positivt gensvar även från många konservativa kommentatorer.
Jag känner mig inte övertygad om att Obamas krisplan är rätt medicin. Men jag gillar hans insikt om politikens begränsningar och respekt för de goda värdenas kraft. Här finns mycket att lära för svensk politisk debatt, där människors energi, framtidstro, flit och företagsamhet väldigt sällan ingår som krafter att ta hänsyn till och inspirera. Och säger man ”dygd” blir man väl betraktad som en kvarleva från KDS.
