I tingsrätten blev de friade. Sedan fick de fyra år var i Svea hovrätt.

Minns ni Stureplansmålet? Rättegångar som får ett eget namn på det där viset brukar fastna i det allmänna medvetandet. Just Stureplansmålet är särskilt lätt att komma ihåg eftersom det engagerade så många. Det var dessutom en rättegång som gav god inblick i hur svårt det kan vara med bevisning när det kommer till sexualbrott.

Debatten var högljudd. Tingsrättens friande dom sågs som en skandal. Få kunde tänka sig att besvär med bevisning och ord som stod mot ord kunde vara skälet. I det offentliga samtalet rådde stor enighet om att friandet berodde på domarnas dåliga kvinnosyn. Resultatet blev därefter: Nämndemän hotades. Militanta Antifascistisk aktion hängde ut domare på sin hemsida (SvD 24/8 2007). De åtalades krog vandaliserades. Feministiskt Initiativ ifrågasatte konceptet uppsåt. Vinklarna var kort sagt många.

När hovrätten sedermera fällde männen var det efter ett spektakulärt stort medieintresse samt politiska demonstrationer både utanför domstolen och på andra håll. Politiker engagerade sig – Thomas Bodström (S), Birgitta Ohlsson (FP) och Gudrun Schyman (FI) talade vid manifestationer. Domen välkomnades, däribland lät RFSU hälsa att: ”Nu måste vi fråga oss varför den här typen av övergrepp förekommer i ett relativt jämställt samhälle”.

Den frågan utreddes redan för fullt på såväl tidningssidor som i bloggosfären. Vanligen landade svaret i någonting med män. Ibland avgränsades den förklaringen till att handla om till exempel män med prefixet ”Stureplans-”, eller män tillhörande övre medelklass. Därutöver kunde vi hitta en del diskussion om sex med våldsinslag (tyvärr ibland med felaktiga beskrivningar av förloppet) samt om sex och alkohol.

Kontrasten är stor om man jämför diskussionerna kring Stureplansmålet med reaktionerna på två gruppvåldtäkter som varit aktuella i domstolar under året – nämligen den omfattande gruppvåldtäkt med åtta åtalade som ägde rum vid en flyktingförläggning i Mariannelund i december förra året, samt en gruppvåldtäkt som genomfördes i en källare i Södertälje hösten 2010.

I det förra fallet var våldtäkten så långvarig och våldsam att offret, en 29-årig kvinna, satt i rullstol i veckor efteråt ( Expressen 2/4). Våldtäkten betecknas som en av de grövsta någonsin i Sverige ( SVT 11/4).

I Södertäljefallet var offret, som tvingades att utföra oralsex ”på löpande band”, 17 år och i hjälplöst tillstånd på grund av alkohol. Enligt TT var det sju män som deltog, men endast fyra har identifierats och dömts (2/5).

Domen mot de fyra föll i fredags . Tre av dem var 17 år när brottet begicks och fick fängelse i ett år och fyra månader. Den fjärde mannen hade fyllt 18 år och får därför ytterligare två månaders fängelse.

Minimistraffet för grov våldtäkt är egentligen fyra år, men tingsrätten sätter ned tiderna och hänvisar till männens ungdom samt att det har gått lång tid sedan brottet begicks.

Dessa två dåd har förvisso genererat rapportering. Men diskussionsviljan är påfallande liten. Ingen demonstrerar, ingen analyserar. Ingen rekommenderar att vi frågar oss ”varför den här typen av övergrepp förekommer”. Ingen tror att det går att hitta förklaringar i vilka kvarter männen festar eller i deras bakgrund – klass- eller annan.

Det är kanske klokt. Vi har alla ett ansvar att argumentera nyktert snarare än pöbelaktigt när det handlar om rättsskipning.

Men det är tveksamt om vi hittade den rätta balansen i något av dessa fall.