En lycka kommer sällan ensam

Det pratas mycket om lycka just nu, den lycka som går att mäta. Annars vet vi ju inte vem som är lyckligast. Länder och politiker tävlar numera om vem som skapar mest lycka. Lycka är den nya välfärden. Men forskarna är oeniga om vad som gör oss lyckliga.

”Visst kan lycka köpas för pengar” var rubriken på en rapport från en amerikansk lyckoforskares besök i Sverige ( DN 27/5 2008). Betsey Stevenson har funnit att människor i länder med stigande inkomster är lyckligare än människor i länder där ekonomin står stilla (men det gäller inte kvinnorna).

Äntligen, jublade tillväxthögern. Sedan 1970-talet har vi nämligen fått oss itutat att rikedom inte nödvändigtvis gör oss lyckligare (se Easterlin och Layard). Det har applåderats av skattehöjarvänstern. Så här har debatten böljat fram och tillbaka. Mycket av detta finns att läsa i Den eviga matchen om lyckan (Natur & Kultur, 2009), där libertarianen Johan Norberg gör ett idéhistoriskt referat av synen på lycka.

Individualismens omslagspojkar sjunger inte längre bara tillväxtkapitalismens lov. Efter finanskrisen vill de tillhöra den medkännande högern. Johan Norberg berättar hur lycklig han är tillsammans med sonen (DN 4/9). Han har upptäckt den lilla världens familjelycka. Ändå tycker han att konservativa har fel ( Neo , 5/2009).

Det får mig att tänka på historien om nationalekonomerna Mises och Röpke som vandrade bland kolonilotter i efterkrigstidens Schweiz. Trots att matbristen var över ville folk inte sluta odla sina små jordlotter.

– Ett mycket ineffektivt sätt att producera matvaror, utbrast Mises.

– Kanske det, sade Röpke, men kanske också ett mycket effektivt sätt att producera mänsklig lycka.

Idag pratas det mer om Röpke än om Mises (Norberg nämner ingen av dem). Båda var högerekonomer men såg på samhället på olika sätt. Röpkes ideal var ett decentraliserat samhälle, som värderar det andliga och kulturella högre än tillväxt. Kolonilotterna producerade onödigt dyra morötter, men det uppvägdes av gemenskapens lycka i ett levande civilsamhälle.

Idag råder konsensus om marknadsekonomin; de konservativa har lärt av liberalerna. När debatten nu flyttas till sociala och kulturella frågor är det dags för ideologiska liberaler att lära av jordnära konservativa. Ideologipolitiken måste lämna människan ifred så att hon kan utveckla sin fulla potential – och bli lycklig.

Här har liberalkonservatismen en viktig roll att spela när högern möter tidens frågor. I Röpkes odlarlycka finns fröet till en grön höger. Bevarandet av natur- och kulturmiljöer börjar i det personliga förvaltaransvaret.

Kolonilottslyckan skapas i ett lokalt, platt nätverkssamhälle som liknar de bondbyar där kvinnorna styrde innan socialdemokratin tog över. Det sägs att kvinnorna var de första bönderna, kanske de första företagarna. De sökte lyckan nära lägerelden. För dem var lyckan inte bara en frihetsresa utan också trygg gemenskap.

Den grabbiga borgerligheten måste lära sig att skapa kvinnolycka. En anonym engelsman skrev så här på nätet: ”En konservativ är en libertarian med döttrar”.

Elise Claeson är socionom och fri skribent. eliseclaeson@hotmail.com