En av Muammar Gaddafis tidigare ukrainska sjuksköterskor har gett en ögonblicksbild av rätt och makt i Libyen. Det räckte med att hon visade upp sitt guldur med en bild av diktatorn i boetten för att alla ”problem” skulle lösa sig.
Men nu är det andra tider. Det kommer inte att lösa sig. Klockan tickar för regimen. I skrivande stund pågår fortfarande strider i Tripoli men det skulle krävas motsatsen till ett mirakel för att rädda Gaddafi kvar vid makten. Den arabiska våren har slagit ut ännu en diktator.
Efter en evigt lång vinter kom våren först till Tunisien, men spreds snabbt vidare. Så även till Libyen. Efter inledande framgångar i landets västra delar trycktes dock motståndsrörelsen tillbaka. Civila dödades av diktatorns trupper. Saken tog en ny vändning när FN:s säkerhetsråd helt oväntat samlade sig kring en resolution som öppnade vägen för en väpnad intervention på det som i praktiken blev oppositionens sida. Vi kan känna oss stolta i Sverige över att ha givit vårt bidrag till att störta diktatorn.
Även om det skulle dröja står det klart att det är exit som står på dagordningen för Gaddafi. Till slut. Han kom till makten via en militärkupp redan 1969 och har under sitt 42 år långa styre skaffat sig en meritlista som ger honom en framträdande plats i politikens Hall of Shame.
Gaddafi är en politisk skurk av historiska dimensioner. På meritlistan står ekonomiskt och politiskt stöd till terroristgrupper som RAF, IRA och Röda brigaderna – och förstås till palestinsk terrorism. Han bar också ansvaret för egna bombdåd i Västberlin och över Lockerbie, liksom för politiska mord på dissidenter i utlandet.
Gaddafi var sugen på kärnvapen och skaffade sig kemiska vapen. Han startade flera krig mot grannländer och har givit sitt bidrag till konflikten i Darfur. Han var kompis med Idi Amin och flera andra av Afrikas värsta politiska värstingar.
Att tycka olika ingick inte i det politiska system som Gaddafi hittade på. På hemmaplan skapade han ett nät av revolutionskommittéer med åtföljande informatörer och infiltratörer. Näringslivet förstatligades.
Det på sitt sätt mest anmärkningsvärda är att Muammar Gaddafi hyllats som en stor politisk ledare, ja, till och med politisk nytänkare. Under de ”galna årtiondena” omfamnades hans gröna panarabism och antikapitalistiska vision av vänstern. Det var väl för att han älskade att hata USA och varnade för den sionistiska faran. Sedan blev han mest bara stor i Afrika – trots att han inte bara förtryckte sitt folk utan också drev excentriska politiska förslag för Afrikas enande med, ja gissa vem, i toppen. Svaret är väl att han betalade.
Libyen är ännu ett exempel på att goda inkomster från energifyndigheter kan bli en förbannelse. När Libyen post-Gaddafi ska byggas upp blir oljan förhoppningsvis istället en grund att stå på. Det lär behövas. En känd diktatur byts mot ett ännu okänt styre i ett land som aldrig ens sett skymten av ett flerpartisystem. Det kan bli rörigt. Motståndsrörelsen har hållits samman av det gemensamma målet att få bort Gaddafi, men när det målet väl är uppfyllt riskerar den politiska, klanmässiga, religiösa och geografiska sprickbildningen att bli desto mer märkbar. Det blir inte heller helt enkelt att hitta en väg till uppgörelse med det förflutna och försoning över skyttegravarna.
Slaget är nästan vunnet. Efter segerfesten väntar uppgiften att också vinna freden. Även då kommer Libyen att behöva vårt stöd och under lång tid. Det är inte någon konst att stapla frågetecken på hög om framtiden, men det ska inte förta glädjen över att den arabiska våren blommar. Och det handlar inte bara om Libyen. Att Gaddafi faller kan ge nytt momentum till frihetsvågen där den har tappat fart eller frusit inne. Inte minst torde Syriens diktator Bashar al-Assad ha en riktigt dålig dag.
