I Sderot ligger en lång gul och orange kålmask utsträckt genom lekplatsen, som en kul tunnel att springa i. Men den här färgglada masken är inte bara en plats för lek. Den är noggrant testad, och inne i den kan man gömma sig för raketer. När en kvinnas lugna röst genljuder i Sderot och orden Tzeva Adom (Färg röd) hörs, har man ungefär 15 sekunder på sig att ta skydd. Busshållplatserna är ombyggda till raketskydd och allt fler bygger små raketsäkra kuber utanför sina hus, delvis subventionerade av staten.
Vid polisstationen ligger Kassamraketerna samlade och datummärkta. En del är målade i rött och grönt som en hälsning från Hamas. Andra går i gult och är från Al-Aqsa-martyrernas brigader, Fatahs väpnade gren. Sedan den 18 januari i år har området tagit emot 259 raketer från Gaza. Häromveckan kom två under högtiden Rosh Hashana. Häromdagen, under Yom Kippur, skickades ytterligare två.
In i Gaza transporteras mat och förnödenheter, men Israel kritiseras för att inte tillåta transport av allt byggnadsmaterial som är nödvändigt för att bygga upp det som förstördes i kriget tidigare i år. Här framstår denna vägran i ett förklaringens skimmer. Byggmaterial är kassamraketernas beståndsdelar. Grova rör behängs med vingar av metall och fylls med spikar, skruvar och annat skrot som kan göra maximal skada.
Just nu diskuteras FN-rapporten om krigsbrott under Gazakriget flitigt. I Israel har Richard Goldstones rapport avfärdats som djupt orättvis. Givet hur FN:s råd för mänskliga rättigheter brukar särbehandla Israel – kritik riktas ständigt mot Israel medan mer förtjänta diktaturer slipper undan – är det inte svårt att förstå. Igår fick Israel emellertid oväntad draghjälp, när den palestinska myndigheten plötsligt drog tillbaka sitt stöd för Goldstonerapporten. Det är ett överraskande drag, som inte lär göra Fatah mer populära i Gaza.
Såvida de inte har blivit lovade något som ger dem ett försteg när de palestinska valen närmar sig.
I flyktinglägret i Betlehem finns inga lekplatser alls. Här bor 13000 palestinska flyktingar. När lägret uppstod 1948 var de 3000. Tio år senare ersatte FN tälten med små hus. Nu får de små betongrummen årligen nya våningar, för att rymma ytterligare en generation. Upp emot fem, sex generationer flyktingar bor här. Småpojkar med ryggsäckar är på väg hem från skolan i lägret när vi promenerar runt i gränderna. Här är alla del av samma historia. Små pojkar lär sig att tänka på en kulle en bit bort som ”hemma”. En del har nycklar till hus som inte längre finns.
Det är sorgligt, trångt och eländigt. Men också en enorm tragedi att man odlar detta, låter det fortgå. De palestinska flyktingarnas öde är ett integrationshaveri som saknar motstycke någon annanstans i världen. Här, i Jordanien och runtom i hela Mellanöstern längtar folk till ett sagans hem.
Det är som om jag skulle begråta och längta efter ett hus i min pappas Prag och så småningom lära mina barn att göra detsamma. Guiden visar oss en målad vägg i lägret. Bilden på väggen är målad av den världskände gatukonstnären Banksy. Han har varit här flera gånger, berättar guiden, som även förklarar för oss att lägret har haft många martyrer. Med det menar han alla som dör på ett sätt som kan förklaras av den israeliska ockupationen. Kvinnor som dör i barnsäng av brist på vård anses också vara martyrer. In i uppräkningen slänger han ordet självmordsbombare.
Fördelningen mellan de olika sorternas martyrer får vi inte veta.
