Vid ett seminarium i riksdagen i förra veckan luftade justitieminister Beatrice Ask idén att man borde ”hänga ut” – märk väl – misstänkta sexköpare genom att skicka dem delgivning om brottsmisstanken i gredelina kuvert. ”Lite som att skämmas på torget”, sade hon.

Senare backade ministern ett halvt steg i Aftonbladet (19/3) såtillvida att hon ändrade sig gällande de kulörta kuverten. Men hon vidhöll att tydlighet var viktigt, särskilt inför familjen.

När Aftonbladet frågar ”men om ett barn öppnar brevet”, svarar Ask ”det är nog lika bra att dottern får veta vilken typ hon har till far” och gör därefter ett halsbrytande skutt vidare till att spekulera i att ”om det är en dotter som blivit utsatt för övergrepp av sin far kanske brevet ger henne mod att berätta”.

En tydligare reträtt än så fick vi alltså inte efter att en borgerlig justitieminister hade förespråkat något så förbluffande som en modern skampåle för icke dömda medborgare.

Mer pudel behövdes tydligen inte heller, vilket nästan är mer förvånande än att Ask uppvisade en häpnadsväckande inkompetens. Bloggosfären gick upp i brygga över det inträffade, men i medierna har fadäsen gjort föga avtryck. Mediedrev triggas uppenbarligen bara när ministrars vandel är i fokus. Vad är väl ett svek mot rättsstatens grundidéer mot en obetald tv-licens, liksom?

I helgens lördagsintervju tog Ekots Thomas Ramberg förvisso upp saken, men mest för att få klart om Fredrik Reinfeldt höll med om den befängda idén eller ej. Det gjorde han inte. Statsministern nöp lätt i Asks öra, nämnde något om vikten av att skilja på dömd och misstänkt och därmed föreföll saken utagerad.

Det räcker inte. Beatrice Asks uttalande är allvarligare än så. En rimlig följdfråga i sammanhanget vore om Reinfeldt är nöjd med att ha en justitieminister som inte ser skillnad på dömd och icke dömd?

Vad som är tunga ministerposter varierar en smula med regeringsfärg. Om det är något vi förväntar oss av en borgerlig regering så är det en justitieminister med tyngd. Lag och ordning ska vara en borgerlighetens paradgren. Det ska inte råda något tvivel om att med en alliansregering råder en flumfri syn på straff och kriminalvård kombinerad med ett starkt värn om grundläggande rättsprinciper.

Det här är värden som har förvaltats illa under Ask.

Visst har det gjorts bra saker under mandatperioden, men även det goda har passerat märkligt obemärkt. Mycket på grund av att justitieministern inte har kunnat ta hem poäng ens för de mest självklara vinnarfrågor, som skärpta straff för de grövsta brotten etcetera.

Asks resonemang om kuverten är problematiskt inte bara för att det är rättsvidrigt. Det signalerar dessutom just den sortens uppgivenhet som skapas hos medborgarna när förtroendet för rättssystemet, domstolarna och ordningsmakten sviktar.

Det är då man låter sig förföras av idéer om straff utöver straffen, som är värre än straffen själva.

Det är då man börjar sudda ut gränsen mellan dömd och oskyldig.

Det är då man vredgat börjar drömma om att ta lagen i egna händer.

Att arga och uppgivna privatpersoner resonerar så ibland är kanhända inte så konstigt – särskilt inte med tanke på att rättsapparaten har skötts styvmoderligt under mången socialdemokratisk regering.

Men när en borgerlig justitieminister tänker i samma banor som Ring P1:s allra ilsknaste deltagare antyder det att hon antingen inte är mogen sin egen uppgift – eller att hon inte tror på den.