Trettio procent av sjukvårdens resurser används helt i onödan. Det berättade Ekot igår, i ett inslag om hur Skånes universitetssjukhus i Lund och Malmö nu lägger om rutinerna. ”Svensk sjukvård är fast i ett industriellt tänkande från 60-talet”, menade sjukhuschefen Bent Christensen.
Förebilden finns i ThedaCare-sjukhuset i Wisconsin i USA. Där lyckades man minska dödligheten, få bort felmedicineringarna och kraftigt reducera sjukvårdskostnaderna – enbart genom att förändra arbetssättet så att personalens kompetens förvaltas effektivare. Enligt sjukhuschefen John Toussaint handlade det främst om ”att förändra inställningen”.
Det kan tyckas som en svindlande tanke, i synnerhet i en verksamhet där personalen ofta upplever att knapphet råder. Men problemlösning handlar inte alltid om mer pengar. Tvärtom kan föreställningen om resursbrist bli en mental låsning.
Ett av de mest seglivade trätoämnena i svensk politik är frågan om vårdköer. Det har knappast lagts en budget i modern tid som inte har haft ett extra anslag för att kapa köerna.
När man ber tjänstemännen på Socialdepartementet att räkna fram hur satsningarna har sett ut får man en snudd på ändlös tabell. Det har funnits en Nationell handlingsplan, för vilken kostnaden under 2000-talet har tickat fram till drygt 28 miljarder kronor. Det har varit en Tillgänglighetssatsning, som summerar till knappa 9 miljarder. Det har hetat Vårdgaranti, som i den förra regeringens tappning kostat nästan 3 miljarder. En annan kolumn heter Förbättrad tillgänglighet och ökad delaktighet, och där hamnar notan på dryga 5 miljarder.
Summa summarum har den förra regeringen, enligt den här uträkningen, plöjt ner 46 miljarder kronor för att försöka minska köerna och öka tillgängligheten i vården. Och detta bara under 2000-talet.
Utan märkbar förbättring.
När Alliansens socialminister Göran Hägglund presenterade sin kömiljard bröts trenden. I och med den fick landstingen incitament att förändra sig.
I alla landsting utom två klarade man förra året av att ge behandling i rätt tid till 90 procent av patienterna. Det är en förbättring med 70 till 80 procent.
Socialstyrelsen konstaterade nyligen att ”satsningen har haft en tydlig inverkan på förutsättningarna för ett effektivt tillgänglighetsarbete”.
I klartext betyder det att det problem som den socialdemokratiska regeringen ansåg sig behöva 46 miljarder för att lösa, kunde Alliansen och Göran Hägglund fixa med en enda.
Att ekonomiska incitament också är giltiga för vårdgivare kan låta som en självklarhet, men är ändå inte helt lätt att förklara för den som sitter fast i det gamla tänket. Det kan ju verka så behjärtansvärt att skjuta till mer resurser just där köerna är som längst. Men att premiera dem som lyckas kapa köerna, istället för att belöna dem som har köer, fungerar bättre.
För socialdemokratin är lärdomen extra svår att svälja. Hela deras politiska idé bygger på att omfördela resurser dit resultaten är som sämst.
Men en miljard kan göra mer nytta än 46, om man bara vågar tänka tanken.
