Katolik. Konservativ. Tweedkostym. De tre orden säger mycket om JRR Tolkien, mannen som skapade Sagan om ringen. Han var en djupt troende och grundligt reaktionär gentleman med konventionell klädsmak. Tolkien tyckte inte bara illa om bilar och skorstenar, utan också om moderna författare som William Shakespeare. Är det inte lite förvånande att en sådan person kunde skriva böcker som älskas av miljoner nutidsmänniskor och som ligger till grund för sedelprasslande framgångar på biograferna? Egentligen inte.

Tolkiens konservatism innehåller minst två element som tilltalar de allra flesta, alldeles oavsett partisympatier och andra ytliga preferenser: Idyll och anarki.
Det idylliska inslaget i Bilbo och Sagan om ringen är påtagligt, även om äventyren och ondskan tränger sig på. De småväxta hoberna är böckernas verkliga hjältar, trots att de inte alls är så imponerande eller starka som människorna och älvorna, eller så företagsamma och ambitiösa som dvärgarna.
Hoberna är småborgerliga typer och de lever i
samhällen som för tankarna till ett lantligt och fridfullt England som väl aldrig riktigt har funnits, men som många av oss kan drömma om. Släktbanden, liksom måltiderna, är utomordentligt viktiga. Produktionen är småskalig och arbetstakten maklig. Några myndigheter i vår mening syns inte till.

Därmed är vi inne på det anarkistiska elementet i Tolkiens värld. ”Mina politiska åsikter”, tillkännagav författaren i ett brev till sonen Christopher, ”lutar mer och mer åt anarki (i filosofisk mening, vilket betyder avskaffande av kontroll, inte skäggiga män med bomber)”. Detta präglar böckerna.
Hobernas småstadstillvaro är anarkistisk, i betydelsen att det saknas en styrande centralmakt med tillhörande byråkrati av modernt snitt.
Därmed inte sagt att deras leverne är kaotiskt eller tygellöst. Nej, deras samhälle är strikt välordnat på ett sätt som vi i mindre idyllisk form kan känna igen från de isländska sagorna eller skildringar från den tidiga medeltidens fria städer. Traditionen, sederna och de nära
gemenskaperna fyller den funktion som ministrar och statliga verk med minst sagt blandat resultat försöker efterlikna och överträffa i vår egen tid.

Ett prov på hobens mentalitet finns redan i inledningen av Bilbo, där hjälten gästas av trollkarlen Gandalf och ett gäng matglada dvärgar som vill dra med den godmodigt piprökande hoben på äventyr:
”Han tyckte om gäster, men han ville gärna vara bekant med dem innan de kom, och han föredrog att inbjuda dem själv. Nu slogs han av en fasans tanke att kakorna skulle ta slut.”
Tolkiens radikala kritik av makten kan också kallas anarkistisk. Sagans ring är maktens ring. Alla lockas av dess kraft, men ingen kan undkomma att fördärvas av beröring med den. Inte ens den som vill använda ringen för att göra gott kan undfly maktens korrumperande inverkan.

Förmodligen finns det också ett tredje element som bidrar till att göra Tolkiens mytspinnande så tilltalande. Sagan om ringen är inte en kristen uppbyggelseberättelse (och definitivt ingen allegori), men Tolkiens
katolska tro genomsyrar verket. Följden har blivit att Sagan om ringen skildrar allmängiltiga förhoppningar och sanningar på ett sätt som man egentligen inte behöver vara kristen för att uppskatta.
I ringens värld är ondskan skrämmande, men i grunden impotent. Makten skapar inte, den kan bara riva ner och förstöra. Det goda kan segra. Även små ludenfotade hober som undrar när det vankas middag härnäst kan välja att försöka åstadkomma stordåd i kampen för det rätta.

Per Ericson
Ledarskribent