Publiken var fylld av unga medelklassfamiljer med märkesbarnvagnar. Och trots att artisterna sjöng klassiskt vänsterradikalt var åtminstone tre liberala ledarskribenter på plats, mig inräknad. Inte av yrkesmässiga skäl, utan av kärlek till proggrörelsen.

Intresset för sextio- och sjuttiotalets dynamiska kulturliv är fortsatt starkt. Tysk krautrock, brittisk progressive, latinamerikansk tropicália, de många nordamerikanska genrerna från perioden – och den svenska proggen – influerar och inspirerar nya generationer att starta egna band. Gamla storsäljare ompaketeras och säljs på cd, svåråtkomliga inspelningar sprids i fildelarnätverken. Det är inte bara musiken som lockar. Nyligen utgavs exempelvis Vietnam var nära (Leopard förlag), en coffeetablebook om FNL-rörelsen skriven av gamle aktivisten Åke Kilander, av pris och utseende att döma riktad till en köpstark reklambyråpublik. I vintras kom
Tobias Petterssons The Encyclopedia of Swedish Progressive Music 1967–1979 (Premium publishing).

I kväll visar SVT första avsnittet i den stora dramasatsningen Upp till kamp. Serien utspelar sig i Göte­borg mellan 1965 och -75, och handlingen är förlagd till autentiska platser och skeenden: legendariska rockklubben Cue Club, ockupationen av Hagahuset, varvsnedläggningarna och IB-affären vid Sahlgrenska sjukhuset. Inte bara för oss som har ett snudd
på osunt intresse för perioden är serien fantastisk. Bättre tv kan Sverige inte åstadkomma. Foto, klippning, bildberättande och inte minst det kongeniala bruket av musik (på Cue Club låter det verkligen 60-tal, i kollektivet spelar man verkligen en pastisch
på kollektivhäcklande proggduon Risken Finns)
ligger på högsta nivå.

Men så kommer man till politiken. Maoism,
stalinism och dum dyrkan av spirande diktatorer
i u-länder. Trots det marxistiska berättargreppet, där den livshungrande arbetargrabben ställs mot den blaserade överklassgossen, skildrar Peter Birros
manus galenskaperna i detta på ett förtjänstfullt sätt – det är inte där problemet ligger.

I vänsterns självbild och historieskrivning beror den här tidens kulturella och kreativa explosion på ett ideologiskt uppvaknande i breda folklager, en
reaktion på den västliga kolonialismens reträtt, skräcken för det överhängande kärnvapenhotet, krigsbarnsgenerationens längtan efter fred och på vänsterrörelsens idoga och målmedvetna kulturella arbete, ungefär.

Det finns andra förklaringar. En ligger i att västvärlden under sextiotalet såg framväxten av en ny klass – medelklassen. Deras barn gavs tillträde till högre utbildning, och erövrade alltså därmed de konstnärliga redskapen att definiera sin egen kultur. Konstskolor och universitet belägrades av köpstarka,
nyfikna och kåta medelklassungar på jakt efter en egen identitet, en medelklassens kultur. Även Birro missar här. Det låter förstås inte lika bra i vänsterromantikernas öron att det var välstånd och tillväxt som skapade den gyllene eran. Men det förklarar varför ledarskribenter på både Expressen och Svenska Dagbladet känner sig hemtama i proggen.

Som bredvidläsning under de veckor SVT visar Upp till kamp rekommenderas Per Ahlmarks
Vänstern och tyranniet (Timbro 1994), Claes
Arvidssons Ett annat land (Timbro 1999), Kim
Salomons Rebeller i takt med tiden (Tiden 1996), samt Peter Fröberg Idlings Pol Pots leende (Atlas 2006), böcker som torde skydda ungdomen från
nya kommunis­tiska epidemier.
Den smittsamma musiken innebär dock inga hälso­risker.