Det är bokslutssäsong. Hittills har det varit en kavalkad av goda nyheter... för bankerna. SvD Näringsliv (19/7) uppger att de fyra stora bankerna – SEB, Nordea, Swedbank och Handelsbanken – tillsammans tjänat över 32 miljarder kronor efter skatt i år. Alla gör vinst, ibland ”över förväntan”. Detta i en miljö där stater och företag i Europa tävlar om vem som ska gå i konkurs först.

De som däremot levererade under förväntan var i princip alla företag som producerar saker och tjänster som man ser och begriper. Ericsson var den stora besvikelsen. SKF, Telia Sonera, Volvo, Husqvarna, Skanska och Tele2 är andra hedersmedlemmar i klubben av förlorare. Trots ett antal undantag går det att urskilja ett mönster som känns som allt annat än ”överraskande”. När ekonomin stagnerar, gör bankerna vinst. När ekonomin växer, ”slår bankerna rekord”. Krona – banken vinner. Klave – banken vinner.

Libor är en ultraviktig ränta till vilken de stora Londonbankerna lånar till varandra, eller rättare sagt, räntan till vilken de säger sig kunna låna till varandra. Libor har manipulerats systematiskt under en längre tid. År efter år, även under brinnande finanskris (2008-2010), hölls Libor på en exceptionellt låg nivå. Det vet vi. Varje mått som baseras på bankernas goda vilja är en invit till manipulation. Branschen har en gång för många visat att självreglering inte är dess starka sida. Det finns inga bevis på att svenska banker utsatte Stibor (Libors svenska lillebror) för samma behandling. Men vi har starka skäl att ifrågasätta den magiska illusion som finansbranschen har blivit.

Det finns en saga som fortfarande berättas för våra barn; ni vet den om att banken är en mellanhand som finns till för näringslivet och konsumenterna, som smörjmedel och riskminimerare. Banken är hjälten, som på ett tryggt sätt flyttar över pengar från de som vill spara, till de projekt som ger mest värde för pengarna.

Det är som sagt en saga. Verkligheten är i regel mer overklig. Kopplingen mellan bankerna och resten av näringslivet verkar ha försvunnit. För ett samband borde det finnas. När den ekonomiska aktiviteten är hög, investeringar många och arbetslösheten låg, finns det mer pengar att låna och låna ut, och mer mellanskillnad att skrapa ihop. I en sådan miljö får bankerna mer än gärna uppvisa en vinst, även en mycket hög sådan.

Men nu är den ekonomiska aktiviteten inte hög, kopplingen till resten av ekonomin osynlig, och om man ska tro bankerna – marginalerna på tjänster och lån försvinnande små. Man blir konfunderad.