Motståndsrörelsens grundmotiv var upprördheten, skriver den 93-årige motståndsmannen. Nu uppmanar vi, veteranerna från kampen mot nazismen, den unga generationen att föra arvet och idealen vidare. Ta över, upprör er över orättvisorna, reagera!
Ungefär så skulle en nyckelpassage i Stéphane Hessels fjortonsidiga pamflett Indignez-vous! kunna översättas. Boken, vars titel innefattar både ”Bli upprörda!” och ”Tolerera det inte!”, har under året sålts i miljontals exemplar runt om i Europa. När vi ska försöka förstå varför människor går man ur huse till torgen runt Medelhavet är motståndsmannens appell till de unga en nyckel.
Sitt namn har rörelserna tagit från Hessels bok. I Spanien kallar de sig ”indignados”, i Grekland ”aganaktismenoi”. Innebörden är densamma. Någonting har vaknat till liv i människor som fångas väl av Hessels uppmaning till indignation, till reaktion mot hopplösheten. I Spanien ligger ungdomsarbetslösheten på drygt 40 procent. I Grekland är ungefär var fjärde person mellan 15 och 24 arbetslös. Samtidigt är frukterna av vanstyre och överskuldsättning uppenbara. Det är inte konstigt att förtroendet för dem som anförtrotts makten är nära nog utplånat, inte underligt att känslan av framtidshopp är närmast obefintlig. Alltså intar man torgen.
Så långt är de sydeuropeiska rörelserna en anledning till hopp. För två år sedan svarade sju av tio spanjorer att de var lite eller inte alls intresserade av politik. Likgiltighet från medborgarnas sida har spelat en viktig roll när vanstyre och gynnande av särintressen har fått breda ut sig.
Nu har en ny känsla av engagemang vaknat. Det är bra. Svårigheterna börjar när man ska identifiera problemen, i vilken världsbild man målar upp, vilken väg man stakar ut för att komma vidare.
Mycket av udden i Hessels analys är riktad mot finansmarknaden, vars krav på ”ständigt mer” han menar har fört samhället bort från omsorgen om ”etik, rättvisa och jämlikhet”. Han förespråkar ”ekonomisk demokrati”, alltså nationell kontroll av marknad och produktion.
Nog ligger det något i Hessels ord om bortvändhet från högre värden. Allt finner inte sin lösning med marknadskrafter. Likväl är det att blunda för det egna medborgaransvaret att lasta över skulden på finansmarknaden. Spaniens och Greklands väljare har valt och valt om makthavare som lovat dem guld och gröna skogar för pengar som inte fanns. Att länderna nu står vid avgrunden är inte finansmarknadens fel, utan den politiska kulturens. En kultur där myten om oändliga resurser har fått slå rot och där kopplingen mellan hårt arbete och välstånd har tunnats ut.
När Stefan Jonsson skriver att det numera ser ut ”som om makthavarna behöver folket bara för en enda sak: att få hjälp med att betala av storbankernas skulder” (DN 22/6) skildrar han nog stämningen på Puerta del Sol i Madrid och Syntagmatorget i Aten.
Det är en begriplig känsla hos dem som förlorat sitt hopp. Men den är inte rättvis, och inte konstruktiv. Vägen ut ur mörkret får aldrig sökas i en utopi. Då kommer ljuset att dröja.
