Över hela Europa syns samma mönster. Socialdemokratin ligger utslagen, kippar efter luft, huttrar och värmer sig hjälpligt med innehållet i samma gamla papperspåse som stått för näringen de senaste decennierna.

Brittiska Labour förlorade makten i maj. Tyska SPD gjorde förra året det sämsta valet i förbundsrepublikens historia. I Frankrike har socialisterna inte vunnit ett parlamentsval sedan 1997, och inget presidentval sedan 1988. Där socialdemokratin går bra, som i Norge där Arbeiderpartiets Jens Stoltenberg leder regeringen, klarar man sig på grund av att oppositionen är splittrad, snarare än på egna meriter. Socialdemokratin i Norge har inte högre opinionsstöd än här hemma i Sverige.

Socialdemokratins kris är så stor att den även bekymrar borgerliga opinionsbildare och politiker. Utan fungerande vänsteropposition, utan idédebatt, riskerar högern att stagnera, tänker man. Det skulle ingen tjäna på.

Det borgerliga intresset för vem som ska ta över S efter Mona Sahlin är bara till en begränsad del grundat på skadeglädje – till betydligt större del baseras det på genuin oro för en ny och okänd politisk terräng. Högern är angelägen om att vänstern ska nyktra till, visst, men först gäller det att skaka liv i den.

Frågar man däremot en miljöpartist om hur man tänker agera för att få Socialdemokraterna på benen igen, är engagemanget inte lika påtagligt.

För Miljöpartiet är en golvad socialdemokrati en möjlighet att kliva fram.

När MP utser efterträdare till Peter Eriksson och Maria Wetterstrand, som enligt stadgarna måste lämna språkrörsposterna nästa år, väljer man inte bara de närmaste årens politiska inriktning – man tar också tillfället i akt att demonstrera att MP har en fräschör som S saknar.

Det handlar inte bara om vilka som blir valda. Sedan länge står det klart att Mikaela Valtersson, Miljöpartiets ekonomiskpolitiska talesman, och Gustav Fridolin, trots sin ungdom erfaren riksdagsledamot, är favoriter att ta över. Igår kandiderade även Åsa Romson, riksdagsledamot mest känd från Stockholms fullmäktige, och Gunvor G Ericson, riksdagsledamot och tidigare biträdande partisekreterare.

Språkrörsvalet blir därmed en öppen process med kandidater som är villiga, redo och tydliga med sina agendor. I Socialdemokraterna sker processen i det fördolda. För så gjorde man förr.

Så tecknas en tydlig bild av hur de gröna vill att framtiden ska gestalta sig. Miljöpartiet är öppna, samtida och förändringsbenägna. Socialdemokraterna är en sluten cirkel, en historia som började med August Palm och slutade med Veronica Palm.