inblick | Från medkänsla till ansvarsflykt
En vinterdag på Lövingetorpet, år 1917. Den svartvita bilden föreställer en äldre kvinna. Håret är stripigt. Hon ser ut att vara klädd i en enkel klänning. Över axlarna hänger en mörk sjal eller filt. Man anar att det är kyligt där hon sitter. Någonstans utanför betraktarens synfält finns kanske en spann med ishinna på vattnet.
Hon för handen upp till munnen. I texten som hör till läser jag (Land 49/03): ”Med andakt ska hon just lägga in en liten julsnus, kanske för henne det bästa som livet bjuder.” Tossa-Hanna, som hon kallades, var den sista människa som såldes på auktion i Södra Sandsjö socken.
Den kristna barmhärtigheten har tagit sig många skiftande uttryck genom åren. Forna tiders utauktionering av de sjuka och lottlösa framstår i dag som brutal. Med en äldre tids mått var förfarandet nog ändå humant och framför allt verklighetsanpassat. Fattiga människor fick en slant av socknen för att ta hand om dem som var ännu fattigare, för att inte säga
utblottade. Alternativet hade inte varit eget rum på långvården. Snarare en ensam död i skogen.
För en normalt funtad person är det sannolikt omöjligt att betrakta bilden av Tossa-Hanna utan att känna sorg och sympati. Är inte de känslorna en del av det som gör oss till människor? Sympatin tycks vara en grundsten i alla samhällsbyggen. Men den kan också leda oss fel.
Jag skulle gissa att två tankar, i snabb följd, infinner sig hos de flesta moderna svenskar som stöter på Tossa-Hanna. Den första är: Arma människa. Den andra: Nog är det för väl att vi har löst det där problemet. Tanke nummer ett framstår som sund och naturlig. Tanke nummer två öppnar däremot för arrogans och ansvarsflykt.
Våra fattiga, har det sagts, finns alltid bland oss. Jag ser Tossa-Hannas systrar och bröder varje dag, på vägen till och från jobbet. De sitter utanför centralstationen, vilar i portar och gångar, klättrar ombord på pendeltågen och tigger om kronor till natthärbärge. Ledningen i stadshuset byter färg då och då,
men stadens fattiga, förvirrade, missbrukande och hemlösa blir kvar på gatorna.
Det betyder inte att medmänskligheten är meningslös. Utslagna kommer alltid att finnas, men enskilda individer kan få hjälp och lindring. Och att rädda en enda människa är väl mera värt än vad som kan mätas?
Det gamla bondesamhällets fattigvård var på många sätt hemsk. I socialstaten har vi ordnat det annorlunda. Men socialstatens modell är förenad med sina egna risker och tillkortakommanden. Jag tänker nu inte i första hand på ineffektivt och oklokt använda skattemedel eller andra ekonomiska aspekter, även om de är nog så viktiga. Frågan är nämligen om inte själva den mentalitet som uppmuntras i socialstaten är det verkligt problematiska med modellen.
Älska din nästa, lyder påbudet i Bibeln. I detta tycks ligga en konkret uppmaning - visa barmhärtighet mot människor i den nära omgivningen. Få bland oss orkar göra detta på ett tillnärmelsevis konsekvent sätt. Det skulle nämligen leda till högst påtagliga och
betungande åtaganden, även om vi begränsade oss till behövande i vår omedelbara närhet. Då är det mycket lättare att följa socialstatens bud: ”Tyck gärna synd om människor, men somna lugnt i förvissning om att andra tar hand om dem.”
I socialstaten anses det till och med berömvärt att stoltsera med sin medkänsla i offentlighetens ljus, samtidigt som man med darr på stämman lämpar över ansvaret för själva handlandet på ett kollektiv av skattebetalare och tjänstemän. Politiker som gör så får namn om sig att vara ovanligt goda människor.
