Knarket och svartspriten flödar till Stockholms unga, fick vi veta i onsdags när Stockholmsbarometern presenterades. Dagen efter berättade tidningarna varför. Enligt exempelvis Stockholm City berodde ungdomarnas rus på ”prestationskrav och plugghets”.

Självklart är ungdomarna utsatta. Men borde det inte finnas utrymme att prata om familjens roll och om individens ansvar?

Nej, förstås. Vem försöker jag lura? Det här är Sverige. På frågan om varför Jeppe super är svaret klass, könsmaktsordning, betygshets eller nyliberalism.

På måndag lanseras en bok i handeln som vill byta perspektiv. Theodore Dalrymple (pseudonym för Anthony Daniels) är en av Storbritanniens mest läsvärda skribenter. Som tidigare slum-, fängelse- och biståndsläkare beskriver han oöverträffat den av samhället utstötta underklassens situation med exempel, insyn och medkännande. Artikelsamlingen Livet på samhällets botten – världsbilden som skapar underklassen (Fri förlag) rymmer texter skrivna mellan 1994 och 2004, i ett dystert ämnesspann från gängslagsmål till tonårsöverdoser.

Temat är dock genomgående detsamma. Genom förklaringen att varje samhällsproblem orsakas av yttre faktorer så berövas människan tron på det egna ansvaret, och därmed möjligheten att själv påverka sin situation. Genom att avskaffa eller underminera några av samhällets tidigare stödjande grundpelare, såsom familjen, skolan och rättsväsendet, har staten främst övergivit underklassen. Underförstått ligger budskapet att staten borde, för de fattigas och svagas skull, återupprätta vissa institutioner som tidigare avfärdats som konservativa. Om det nu inte är för sent.

I Sverige har vi sedan länge en stark socialliberal strömning som – socialt – garanterat ekonomiska bidrag till dem som hamnat snett och – liberalt – skänkt stor frihet till dem som väljer fel. Dalrymple skulle hävda att det är ett recept för de svagas undergång. Att hans bok nu kommer på svenska tack vare ett förlag ägt av Riksförbundet narkotikafritt samhälle antyder att det finns många människor med långvarigt arbete i frågorna som ger honom rätt, trots att den allmänna debatten pekar i en annan riktning.

Alla partier skulle inte behöva resonera enligt gällande mönster. Inom kristdemokratin vore det fullt möjligt att bygga en medkännande konservatism istället för en Helle Klein-kristen socialliberalism. En kristdemokrat, som idag påstår att fängelsestraff är nedbrytande och isolerande, skulle kunna hävda att stränga straff hjälper de svaga att hålla sig på den smala vägen och skyddar de fattiga som tvingas bo i nu brottsutsatta områden, för att bara ta ett exempel.

I den svenska debatten skulle man förstås vara en rar fågel. Men att det finns en klangbotten i befolkningen går inte att betvivla.

Naturligtvis har Dalrymple inte rätt på alla punkter. Ibland svävar han ut i raseri mot allt som inte är som förr på ett löjeväckande sätt – hans aversion mot tatueringar är ett exempel. Men när man läser Dalrymple känns det ändå i magen att samhället, mitt i all fantastisk utveckling under 1900-talet, har gjort några avgörande misstag.

Den magkänslan skulle kunna vara guld värd för ett parti som förmådde att exploatera den. I mina ögon erbjuder Theodore Dalrymple en kampanjhandbok för ett pånyttfött kristdemokratiskt alternativ.

Men då gäller det att byta infallsvinkel. Det är inte ”prestationskrav och plugghets” som gör att ungarna super. Det är bristen på krav i skolsystemet som förråder dem. Det är inte pressen från kompisarna som gör att ungarna knarkar. Det är avsaknaden av press från en fungerande familj.