Dagens riksdagsdebatt om bonusar kommer säkerligen att bli intressant. I synnerhet mot bakgrund av LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedins svårigheter att motivera sin egen roll i bolagsstyrelserna. Man kan anta att vänsterblockets talskrivare suttit uppe hela natten och svurit över den som kläckte idén till den extrainsatta debatten – som alltså förs på de rödgröna partiernas begäran.

Det ska till mycket spinn för att regeringen, som ju i tisdags presenterade en egen översyn av ramverken för de statliga bolagen, ska framstå som mer ansvarslös än arbetarrörelsen.

Lundby-Wedins ursäkt igår, då hon erkände att hon inte haft tillräcklig koll på styrelsearbetet i AMF, verkar i tunnaste laget. Men om den halva pudeln är tillräcklig för att hon ska kunna sitta kvar får tiden visa.

Vad som är uppenbart redan nu är att det primärt inte är Lundby- Wedin som är problemet, utan att det snarare är ett systemfel i den starkt centraliserade svenska modellen. Lundby-Wedin har över 20 styrelseuppdrag samtidigt som hon är LO:s ordförande. Men styrelseposter bör handla mer om kompetens än om facklig makt.