Ola Rask | Del av samma mönster

Turbulensen efter förra höstens avslöjande om hur LO-toppar med förtroendeuppdrag i olika bostadsbolag försett sig och sina barn med lägenheter har knappt hunnit lägga sig. Rekordet tog myglandet i Anna Johansson-Visborgs stiftelse, där inte bara bostäder och arbetstillfällen utan stipendier avsedda för behövande kvinnor gick raka vägen till fackpamparnas barn.
Nu luktar det skunk igen.
Att döma av riksdagsledamoten Ola Rasks hemsida är han en genuin socialdemokrat. Aktiv ungsosse i 14-årsåldern, sju års folkskola, därefter fackligt och politiskt arbete. Avslutningsvis kan man läsa: ”Ett gott skratt förlänger livet ... Vad kan vara roligare och mer stimulerande än att vara socialdemokratisk politiker och försöka påverka samhällsutvecklingen mot större jämlikhet och solidaritet.”

Nåja, de solidariska LO-medlemmarna håller sig nog för skratt när de får klart för sig att fackligt ägda Rönneberga konferens- och kursgård har utvecklats till Ola Rasks högst privata familjeföretag.
Som DN berättade i går är Ola Rask inte bara vd för konferensanläggningen utan han har behändigt nog anställt sin hustru som vice vd och dottern som ekonomiansvarig.
Då kursgårdens anställda har rätt till personalbostad har familjen slagit två flugor i en smäll.
Därtill en tredje. Fast lyxrenoveringen av lägenheten som Rasks son hyr ska ha skett utan minsta tanke på att sonen faktiskt råkar bo där. Rask junior är musiklärare och inte anställd i bolaget, men fadern har ändå fixat en personalbostad då sonen står till konferensanläggningens förfogande och ibland också för underhållningen.
Till sommaren går Rask i pension och skulle då behöva lämna den väl tilltagna vd-villan till efterträdaren. Fiffigt nog är avsikten att fru Rask ska axla vd-skapet efter sin man.
Vad kan vara roligare och, som sagt, mer stimulerande än den där strävan mot ökad jämlikhet och solidaritet som Rask, facket, och socialdemokratin berömmer sig av att ha?

Formellt kan man tycka att det bara är fackets problem om pengar slösas bort på lyxbostäder till
rörelsens toppfigurer. Det drabbar ju inte skattebetalarna, bara medlemmarna. Men i så fall är Skandiadirektörernas förmåner också en intern angelägenhet, i det fallet för bolagens aktieägare och försäkringstagarna. Men resonemanget om att höjdarnas missbruk saknar allmänt intresse håller inte i längden.
Efter att ha sopat andras trappor är Erik Åsbrinks ”kodgrupp” ledig. Varför inte låta Åsbrink i en etapp två gå loss med sopkvasten framför socialdemokratins dörr?