maj i år sade jämställdhetsminister Nyamko Sabuni sig vara frustrerad samt att hon inte uteslöt lagstiftning för att öka antalet kvinnor i börsbolagens styrelser ( E24 7/5). I samma artikel meddelade Claes Borgström, Socialdemokraternas talesman i jämställdhetsfrågor, att han var besviken, men sade samtidigt att han inte såg lagstiftning som en lösning. Däremot lovade han att ”öka trycket” vid en rödgrön valseger 2010.

Vad det betyder vet ingen. Ett ”ökat tryck” har lovats av politiker av alla färger så länge denna debatt har funnits. Mer eller mindre helhjärtade hot om lagstiftning utmynnar närmast traditionsenligt i ingenting. Så gjorde Mona Sahlin under sin tid som jämställdhetsminister och så gör Alliansen nu. Bör vi misströsta?

Nej, det bör vi inte. Anledningen till att hoten aldrig blir verklighet är att Sahlin, Borgström och Sabuni egentligen vet att det vore att gå för långt i styrandet av en verksamhet som politiker varken äger eller riskerar pengar i.

Näringsminister Maud Olofsson har en beundransvärd förmåga att hitta pudelns kärna. När marken gungar under Saab förklarar hon frankt att regeringen inte har fått väljarnas mandat att med deras pengar köpa bilfabriker som går med förlust. När köparen av Saab, Koenigsegg Group, senare ber att få låna lite pengar från samma skattebetalande väljare för att köpa Saab meddelar Olofsson att det finns inget som heter ”statliga lån”.

Igår gav hon klart besked i kvoteringsfrågan (SvD). Nej, hon har inga ambitioner att tvinga fram kvoterade styrelser eftersom det inte är ”politikernas ansvar att bolagen har dålig könsfördelning”.

Och svårare än så är det ju inte. Politikernas ansvar är att skapa och upprätthålla spelregler. Konsumentskydd. Konkurrens och ägande. Sådant. Men könet på människorna som sitter i styrelserummen? Nä.

Man kan faktiskt säga att Olofssons besked är helt enligt den politiska traditionen. Hon bara förpackar det hela lite ärligare.