En första reva i järnridån fällde allt

Vi har sett samma bilder hundratals gånger. Instängda européer som på en gång rädda, lyckorusiga och hoppfulla river ned murarna, vakttornen och gränsstängslena. Men de förlorar inte sin betydelse, utan fortsätter att tjäna som påminnelser om vad som inte för så länge sedan ägde rum, mitt i Europa. Enpartimakt och ideologiskt motiverad terror. Reseförbud och censur. Tankeförbud.

På många platser, inte minst i det forna Östtyskland, står fysiska lämningar av förtrycket kvar. I Dresden en bombastisk väggmosaik som utropar: ”Livet är vårt program”. I Schlagsdorf en bevarad gränsstation komplett med låga taggtrådsnät, täckta av gräs så att flyktingar skulle snubbla och riva sig på stålrosetterna.

Det är bara tjugo år sedan. Även om mycket fantastiskt, som 1989 var helt otänkbart, har hänt i Europa – vår union för handel och fred har fördjupats och fått ett enat Tyskland och de östeuropeiska satellitstaterna som medlemmar – får utvecklingen inte grumla minnet av det förflutna. Som sagt, för bara tjugo år sedan var halva Europa fortfarande ofritt. Det är viktigt att kommunismens fall uppmärksammas och firas ordentligt i höst.

Passande nog anordnade Goethe-institutet redan i förra veckan en technofest på Färgfabriken i Stockholm för att högtidlighålla järnridåns förstörelse. Passande, eftersom det hade provocerat de gamla makthavarna, de grådaskiga Erich Honecker-människorna, något så våldsamt.

I november väntas människor också dansa på gatorna på Brandenburger Tor i Berlin.

Men idag bör vi även minnas en annan händelse som var med och banade väg för kommunismens liktåg.

Den 19 augusti 1989 öppnades en bit av gränsen mellan Ungern och Österrike tillfälligt för att, i närheten av staden Sopron, ge plats åt en symbolisk picknick mellan den ungerska oppositionsrörelsen och utvalda österrikare.

Men det blev, som så ofta den där dramatiska hösten, inte som politikerna ursprungligen hade tänkt.

Fler än sexhundra östtyska ”turister” som bidat sin tid i Ungern, en av de få platser som de fick resa till för myndigheterna, klev plötsligt fram och forcerade gränsen till friheten.

De var människor som hade genomskådat folkets paradis för vad det var, ett samhälle lika kvävande som Trabanternas kupéer. De var människor som längtade efter att få andas.

Massflykten åstadkom en spricka i Warszawapakten och visade på svagheterna i det kommunistiska systemet i Östeuropa. Den avslöjade att det inte var långt kvar, och att det bara krävdes några ytterligare stötar för att allt skulle rämna.

Och det var inget obetydligt bidrag till historien.