Allt skulle vara så mycket enklare om vi slapp att regera. Det står inte precis just så i Kristdemokraternas valanalys, men känslan genomsyrar rapporten. Här finns inte mycket glädje över allt som partiet har varit med och uträttat under de gångna åren, trots att Göran Hägglund är arkitekten bakom viktiga reformer för valfrihet och värdighet. Däremot finns gott om vånda över att man tvingats ta ansvar för regeringspolitiken i dess helhet.
Det var säkert inte lätt att vara kristdemokrat och diskutera sjukförsäkringar i valrörelsens slutskede. Men det var knappast något njutningsmedel för moderater, folkpartister eller centerpartister heller, och vill man vara med och styra landet måste man inse att det kommer att blåsa snålt emellanåt.
Analysgruppen efterlyser en ny sorts partisekreterare, som kan bli en stark röst för KD:s egna snarare än Alliansens gemensamma åsikter, och det kan ha sina poänger. Men tro inte att det trollar bort att ett regeringsparti får lov att tala för regeringen i både nöd och lust.
Visst har KD problem. I DN/Synovates färska mätning får partiet inte mer än 3,2 procent. Men det är svårt att se att analysgruppen, där man drömmer om 1998 års valresultat på 11,7 procent, har rätt i att man kan komma dit genom att återknyta till en politisk profil som mer påminner om 1988. Då var man också lite svajig i sin borgerliga identitet, ville helst ligga till mitten om mitten och talade hellre vackert om ”miljö” och ”global solidaritet” än tog fram konstruktiv policy för en friskare natur och minskad fattigdom. I det årets riksdagsval fick man för övrigt 2,9 procent.
Risken är stor att det inte går bättre 2014 ifall KD ska lägga krutet på att hitta utrymme i mitten mellan de alltmer pragmatiska kamraterna i M, S och MP. Kristdemokraterna behöver göra upp med sin lika innerliga som förlamande önskan att bli omtyckta av alla, och man måste visa större självförtroende och mod att sticka ut.
Man kan säga att KD:s öde främst är en angelägenhet för partiets medlemmar, men det finns värden som är för dåligt företrädda i svensk politik och där ett frimodigare KD skulle kunna spela en viktig roll.
Engagemanget är starkt för samhällets byggstenar familj och frivilliga gemenskaper. Man bär på betydelsefulla insikter om företagande som en i grunden humanistisk verksamhet, och man har en stark känsla för de brottsoffer som många glömmer bort i den rättspolitiska debatten.
De båda senare punkterna förenas i frågan om rättssäkerhet i företagarnas taxering, som Maria Wilhelmson tar upp i en förtjänstfull ledare i nya Kristdemokraten (17/12). Det vore en utmärkt fråga för KD att driva men inte heller den har analysgruppen fångat upp.
