Försvarsanslaget ska ligga fast på 39 miljarder kronor per år till 2014. Som med så mycket annat i försvarspolitiken håller regeringen inte vad man lovar. I verkligheten kommer resurserna att krympa.

Hur det hänger ihop framgår i en dyster rapport från FOI. Bakom den neutrala titeln Det svenska försvarets anslagsutveckling har Peter Nordlund med flera bränt av en explosiv analys.

Sedan 1999 har politikerna lyft av 9 miljarder kronor från Försvarsmaktens anslag (i årseffekt beräknat utifrån 2009 års prisnivå). Till detta ska läggas en miljard kronor i indraget anslagssparande.

Jag har många gånger häpnat över lättsinnigheten i försvarspolitiken, men neddragningarna har i alla fall varit uttryck för medvetna beslut om att ge försvaret lägre prioritet.

Men Försvarsmaktens möjlighet att använda pengarna väl har underminerats av den dolda sparpolitik som stavas otillräcklig prisökningskompensation.

FOI-rapporten landar i slutsatsen att köpkraften på grund av utebliven kompensation har minskat med 25 procent sedan 1999. En bibehållen nivå skulle innebära att anslaget nu uppgick till 51 miljarder kronor. Det är en förklaring till att larmet ständigt har gått om det stundtals kaotiska tillståndet i försvarets ekonomi.

Jag har tidigare pläderat för att regeringen ska ta en time out i stället för att snubbla fram det nya försvaret på snabbspår; det understryks av FOI-analysen. Bättre resursanvändning kräver mer resurser.