På plats | Studieförbundet Näringsliv och Samhälle
SPÅRVAGNSHALLARNA När elmarknaden avreglerades 1996 var tanken att uppnå högre effektivitet. Till en början krävdes timregistrerande elmätare för att fritt välja elleverantör. Senare, i och med den så kallade schablonreformen, slopades detta krav. El skulle kunna köpas och säljas som en vanlig vara.
Tyvärr har det visat sig att schablonreformen bygger på ett tankefel. El är en produkt som produceras momentant. Den kan inte lagras och säljas som en stapelvara. Reformen ökade visserligen antalet elföretag, men kan ironiskt nog ha minskat elmarknadens effektivitet. Elmarknadens utformning har dessutom lett till att efterfrågan på el blivit prisokänslig. Höga elpriser påverkar inte förbrukningen nämnvärt och under kalla vinterdagar uppstår våldsamma pristoppar.
I värsta fall skulle resultatet, speciellt ett torrår som detta, kunna bli att kunder måste kopplas bort från nätet. Därför förs en diskussion om att elproducenterna ska betala en avgift för att
finansiera reservkapacitet. Men sådan reservkapacitet skulle i sin tur göra det ännu mindre lönsamt för elproducenter att investera i anläggningar som främst eller endast används vid akuta bristsituationer. Det har uppstått en moment 22-situation. Staten eller elnätsföretagen tvingas successivt överta ansvaret för elförsörjningen.

Det var den bild som gavs när SNS i måndags anordnade konferensen Fungerar elmarknaden? Där deltog representanter från olika aktörer på den avreglerade elmarknaden. Lars Erik Roos, direktör för Hallsta pappersbruk, förde förbrukarnas talan medan Lars G Josefsson, vd för Vattenfall, representerade en viktig elproducent. I panelen fanns också Pär Ceder, ordförande för organisationen oberoende elhandlare, och Roger Fredriksson, energianalytiker, som agerade som representant för elkonsumenterna. De utfrågades av Kjell Jansson, regeringens elutredare, och Lennart Söder, som är professor på KTH och expert på elektriska energisystem.

Men det skulle kunna vara annorlunda.
Elförsörjningen, när förbrukningen är onormalt hög, skulle kunna tryggas via marknadsmekanismer om marknaden hade utformats på ett annorlunda sätt, exempelvis genom att elnätsföretagen handlar el direkt på spotmarknaden och distribuerar denna till sina kunder till lägsta pris. En sådan modell har skissats av Gunnar Fabricius (DI 15/11).
Dagens prisokänsliga efterfrågan får konsekvenser för den allmänna prisnivån på elmarknaden. Konsulter från Ångpanneföreningen har beräknat att priselasticiteten för el kan vara så låg som 0,1 vid bristsituationer, vilket innebär att en kapacitetsreduktion på tio procent höjer priset med 100 procent. Med denna uppgift som bakgrund frågade Söder Lars Josefsson om Vattenfall och Sydkraft egentligen är intresserade av att kärnkraft- och vattenkraftverken fungerar oklanderligt.
Dessutom, konstaterade Söder, samäger Sydkraft och Vattenfall flera kärnkraftverk vilket i praktiken innebär total marknadsdominans. Det lämnar Vattenfall och Sydkraft med starka ekonomiska drivkrafter
att höja priset genom att begränsa elutbudet.

Mot den bakgrunden bör ingen bli förvånad om ett eller annat kärnkraft- eller vattenkraftverk stannar. Som Söder helt korrekt påpekade: Antingen ser Vattenfall till att producera så mycket el som möjligt eller också försöker företaget göra så stor vinst som möjligt. Målen är inte förenliga.
Antagligen är det mest rädslan för myndighetsingripande och oro för reaktioner från konsumenterna som har lett till att Vattenfall inte utnyttjar sin marknadsposition i ännu större utsträckning. Sanningen är tyvärr att så länge elkonsumenterna inte har möjlighet att reagera på prisförändringar kommer ordentlig konkurrens inte att kunna uppstå på elmarknaden.

Mattias Lundbäck