Jag läste aldrig antologin F-ttstim, men låt mig ändå recensera den 13 år i efterhand. Helt kort: det djärva, roliga och kreativa bidraget var Karolina Ramqvists publicering av Ulf Lundells frustrerade brev, som efterfrågade hennes situation på pojkvänsfronten med anledning av hennes recension av en Best of-bok från Lundell.

Ramqvists tonsäkra infall drog i gång en lång process i rättssak och debatt, där bilden av Lundell som en man som både föraktar och förskönar kvinnan cementerades. När hans nästa bok kom ut – Friheten – möttes den av svepande anklagelser om machoism från feministiska teoretiker. Lundell svarade i DN: ”Dom läser min text genom ett feministiskt raster och tycker sej på så sätt finna belägg för min fientlighet och skuldbeläggande av kvinnan.”

Och i det hade han ju rätt till hundra procent.

Nu har Ramqvist kommit ut med romanen Alltings början (Norstedts), som utspelar sig i Stockholm under 1990-talet, med den knoppande prefixfeministen Saga Isacsson som huvudperson. Med brevstriden i bakhuvudet är jag närmast förhandsprogrammerad att tycka om boken men hade inte förväntat mig en berättelse av sådan litterär klass.

Titeln (som alluderar på Gustave Courbets målning Livets ursprung från 1866), den inbyggda nostalgin i anslaget, eftertänksamheten i romanjagets tilltal, uppväxtens avgörande sommar – sammantaget skapas ett betvingande vemod. Den påminner mig om Claes Hylingers Ett långt farväl, Henry Millers Stilla dagar i Clichy och Pär Rådströms Paris – en kärleksroman, berättelser med lätta anslag, vars stämningar jag kan återuppleva bara genom att sluta ögonen.

Sedan är det ju en idéroman också, och det märkvärdigaste av allt är att Ramqvist lyckas förena de två säkraste avrättningsmetoderna för en roman – nostalgi och budskap – och ändå behålla ett sådant inre tryck i berättelsen.

Författarens (inte läsarens) enda problem är att budskapet är ett annat än vad jag tror varit hennes avsikt. Det finns inget uppbyggligt i Sagas bildningsgång, som är närmast irrelevant som samhällsfenomen. Alltings början beskriver hur kvinnosaken tappar sin filosofiska och konstnärliga nyfikenhet (som präglat epoken från Courbet till Marilyn French), för att reduceras till en individualistisk chimär.

Det Saga säger, tänker och känner är utbytbart till sitt innehåll mot något annat, som fyller samma psykologiska behov – kvinnorörelse i dag, voodoo i morgon. Hon förbereder sig för ett liv där det som kommer utifrån är irrelevant, där varje förklaring återfinns inuti sfären. Inget i den värld Saga tvingats in i av den extremt auktoritära modern kräver externt rättfärdigande. Paradigmets kris har inletts, medan Saga håller på att bli osårbar i en meningsskapande fiktion. Inuti den finns en underbar tillvaro, en gerillastrid, ett kamaraderi, tryggheten. Utanför hotfullheten.

Kanske Ramqvist har skrivit exakt det hon avsåg, en elegi över ett stickspår. Det skulle förklara den underton av smärtsam tungsinthet som löper genom boken. Bokens titel borde ha varit Alltings sönderfall.