Bara några få dagar innan demokraternas jubelvecka skulle börja, med beskedet om parhäst igår (Det blev senatsveteranen Joe Biden.) och konventstarten i Denver i morgon, kom Reuters/Zogby med en opinionsmätning där Obama ligger under med fem procentenheter. Efter lång tid i klar ledning var han plötsligt nummer två. Försprånget har för all del krympt till statistisk osäkerhet hos de andra mätinstituten, men detta tydliga minus var en smäll som kändes.

Och värre: På frågan om vem som är bäst på att sköta ekonomin ligger Obama under med 40–49 enligt Reuters/Zogby ­– och det mot en kandidat som offentligt har erkänt att det där med ekonomi inte är hans starka sida.

John McCain har Klockan klämtar för dig som favoritroman och hans humor har avsevärd sälta. Det är inte svårt att föreställa sig honom söka boken i hyllan med blicken och viska ett skadeglatt ”Ding, dång”.

Kandidaterna behöver sina glädjeämnen. Det är mer än två månader kvar till valdagen, och styrkeförhållandena lär ändras fler gånger. Obama kommer att plocka poäng med sitt tacktal på torsdag och den skjuts i opinionen som valet av Biden knappast lär ge, men strax därefter samlas republikanerna till konvent i Minnesota och John McCain hamnar i centrum för uppmärksamheten. Och så fortsätter det. Valet blir inte den där prydliga promenadsegern för Obama.

Han må numera vara lika uppburen i USA:s pratande klass som Billy Graham är i den bedjande, men för mängder av väljare är han en lika färsk bekantskap som bensin för fyra dollar per gallon. Och han är inte med självklarhet mer populär, även om många gärna skulle rösta mot republikanerna i höst. Obama måste få medelklass- och arbetarväljare att känna sig trygga med vad han står och går för. Det räcker inte med ”hopp” eller ”förnyelse” som svar. Man vill veta vem Barack Obama är, inte vad han har att säga.

Duellen Obama-McCain är den bästa vi hade att hoppas på. Med Hillary Clinton som demokratiskt förstanamn hade polariseringen mellan partierna blivit total och stämningen ohyggligt infekterad, och McCain har varit det här årets klart intressantaste republikan. Men hur spännande det än blir under hösten, och hur mycket svenska valstrateger än får chans att lära om hur man samlar styrkorna på nätet, går vi miste om ett par viktiga saker.

För det första får vi vänta på en mer avspänd amerikansk attityd till omvärlden. Hos bägge kandidaterna kommer den internationella scenen att framstå mer som hot än möjlighet: full av säkerhetsrisker för den ene, för den andre full av lömska lågpristillverkare som vill förstöra amerikanska jobb.

I Fareed Zakarias utmärkta bok The Post-American World (Norton, 2008) läser jag att amerikanerna är mest fientliga till frihandel och nästan mest fientliga till utländska företag bland alla de 47 befolkningar som Pew Global Attitudes Survey undersökte i fjol. Det här dåliga självförtroendet borde masseras av en annan sorts budskap än de som lär dominera kampanjerna, eftersom McCain knappast kommer att göra något stort nummer av sin övertygelse om frihandelns förtjänster. Visst är världen en farlig plats, och USA:s president måste ha en genomtänkt idé om hur farorna ska hanteras. Men världen är också ett härligt ställe.

För det andra ser det ut att bli glest mellan den sorts idéer som kan få efterföljd även utanför USA:s gränser. Ronald Reagan stimulerade till en våg av avregleringar och marginalskattesänkningar. Bill Clinton visade att det går att ta itu med bidragsberoende på ett sätt som Reagan aldrig förmådde. George W Bush vädrade djärva idéer om platt skatt och enskilt inflytande över pensionssparandet – tills kongressen satte sig på tvären och alltsammans rann ut i sanden.

Hittills har varken McCain eller Obama erbjudit något riktigt spännande nytänk. Obama vill höja marginalskatten för dem som tjänar bättre, McCain vill sänka bolagsskatten. Obama vill stimulera efterfrågan, McCain vill göra det mer lönsamt för företag med forskning och utveckling. Bägge vill satsa på skolan: McCain genom valfrihet och ny lärarrekrytering, Obama genom att öka resurserna.

Barack Obama tillåter inte en rynka på kostymen, och John McCains strama program låter inte ana att han inte bara älskar Casablanca utan också En ding, ding, ding, ding värld.