En dialog med EU vi klarar oss utan

EU använder miljarder av våra skattepengar för att göra medborgarna mer positiva till överstatlighet. Det visar en rapport av Philip Thomasson-Lerulf och Hannes Kataja ( Timbro ) som presenterades på DN Debatt i måndags. Rapporten kan läsas på Timbros hemsida, med risk för att man får lust att peta ut ögonen.

Det ska sägas att det är svårt att beräkna exakt hur stor del av EU:s budget som går till information, och hur stor del av den informationen som handlar om att förhärliga överstatlighet.

EU ägnar sig nämligen delvis åt att, på ett helt legitimt sätt, informera medborgarna om unionens verksamhet. I en union med 27 medlemsländer och 23 språk är det naturligtvis kostsamt. Men rapportförfattarna visar också att informationen alltför ofta glider över i politisk propaganda. Informationsmaterial om EU:s historia blir en uppräkning av de framsteg som unionen åstadkommit, till exempel.

Därtill kommer den helt uppenbara propagandan. Det handlar om information i unionens egna tv- och radiokanaler, utbildningsresor för journalister och ekonomiskt stöd till tankesmedjor och organisationer som verkar för att mer makt ska flyttas över till EU.

Sammanlagt ligger kostnaderna för informationen långt över de 2,3 miljarder kronor som kommissionens enhet för kommunikation har tilldelats bara i år. Bland annat öronmärker varje generaldirektorat en del av sin budget för information. I år har generaldirektoratet för ekonomi exempelvis en budget på 7,5 miljoner för att upplysa medborgarna om euron.

Ytterst ansvarig för propagamaskineriet är EU:s kommunikationskommissionär Margot Wallström. Igår gick hon i svaromål mot rapportförfattarna och Timbro på DN Debatt med den något vågade argumentationslinjen att 2,3 miljarder egentligen är ganska lite pengar om man slår ut pengarna per invånare, eller sätter dem i relation till EU:s övriga budget.

Wallström skriver också att unionen inte bedriver någon envägskommunikation, utan att den för dialog med medborgarna. EU är en lyssnande union, med andra ord.

Och det stämmer, på sitt sätt. När EU-medborgarna får en chans att säga sitt om EU, brukar svaret vara ett tydligt nej till ökad överstatlighet. Sverige och Danmark röstade nej till EMU-medlemskap 2003 respektive 2000, Irland röstade nej till Nicefördraget 2001 och nej till Lissabonfördraget 2008, och Frankrike och Nederländerna röstade nej till EU-konstitutionen 2005.

Det är ett budskap som byråkrater och politiker i Bryssel uppenbarligen har tagit till sig. Slutsatsen av dialogen med medborgarna är att medborgarna har fel. Därför ska vi upplysas om unionens förträfflighet, för våra egna pengar.