Kvinnorna är helt täckta i burka, och firar internationella kvinnodagen genom att lägga ytterligare ljusblå tygstycken ovanpå sina dräkter. Den bilden från Kandahar i Afghanistan i söndags ger en antydan om hur stort behovet av hjälp är.
Bilden förtydligar också vilket svek det är när vi inte gör vårt yttersta för att se till att den hjälp som vi samlar ihop medel till inte försvinner, tunnas ut eller förskingras på vägen. Det vore ju närmast att acceptera mottagarnas situation. Det viktiga med bistånd är inte bara viljan att hjälpa eller beredskapen att faktiskt betala – utan också förmågan att se till att något faktiskt uträttas. Det är skillnad mellan att göra något bra och att göra något för att känna sig bra.
FN:s kvinnofond Unifem är en av de organisationer som verkar för att förbättra afghanska kvinnors situation. Unifem är en organisation som på papperet ligger snudd på perfekt i linje med svenska ambitioner för jämställdhet, demokrati och mänskliga rättigheter. Sverige är också en stor bidragsgivare (vi gav 71 miljoner kronor 2007).
Men när utrikesdepartementet igår presenterade en genomlysning av de multilaterala utvecklingsorganisationer som tillsammans tar emot nästan hälften av Sveriges totala bistånd, så visade det sig att Unifem tillhör de organ som kommer sämst ut. ”Unifems interna effektivitet är mindre god”, skriver UD. Det saknas redovisning av ”kopplingen mellan använda resurser och uppnådda resultat”, heter det vidare. Den externa effektiviteten är något bättre, men ”betydligt mer behöver göras” när det gäller resultatbaserade styrsystem, i synnerhet beträffande återkoppling och lärdomar av tidigare resultat.
Unifem är bara ett exempel. Det finns flera, såsom Globala miljöfonden GEF vars effektivitet såväl internt som externt bedöms vara ”mindre god” (Sverige gav 251 miljoner kronor 2007). Den överväldigande majoriteten av de multilaterala biståndsorganisationerna klarar dock granskningen väl.
Resultaten förvånar förstås inte dem som engagerat sig i biståndsdebatten de senaste åren. Självklart fungerar organisationer olika bra. Men många höjer nog ett ögonbryn vid uppgiften att den genomlysning av de multilaterala utvecklingsorganen som presenterades igår är den första någonsin. Har den svenska biståndspolitiken verkligen varit så släpphänt att man inte ens bemödat sig med att kontrollera hur pengarna används?
Biståndsminister Gunilla Carlsson följer i och med gårdagens rapport upp ambitionen att revidera det svenska biståndet bit för bit. Sverige kan inte göra allt överallt. Nu gäller istället ett mål som innebär bistånd i färre länder och inom färre sektorer, men med större kraft och styrning. Insatserna ska inte slarvas bort.
För kvinnorna i Kandahar återstår lång tid i förtryck. Men när vi en dag kan möta deras blickar ska vi i alla fall inte behöva skämmas för att vårt bistånd var mer fokuserat på att få oss att framstå som goda och mindre på att göra gott.
