På Internationella flyktingdagen den 20 juni besökte jag Mesopotälje . Det är min egen benämning på Södertälje där så många invånare har sitt ursprung i Mesopotamien. I stadsdelarna Hovsjö och Ronna utgör de upp till 95 procent av de boende.

På Telgebostäders kontor delas plastsäckar ut och nykomna instrueras i sopsortering. Husfasaderna är täckta av paraboler, planteringarna mellan husen är gröna och frodiga och bostadsbolaget försöker hålla reda på vilka som bor i lägenheterna, inneboende eller i andra hand.

På den stora planen i Bårsta håller spelare ur fotbollslaget Assyriska sommarskola för ungar av alla kulörer och modeller. Många lintottar (var det inte en politiker just här som talade om sådana?) springer efter bollen lika fort och smidigt som sina kamrater som är mörkare i hyn eller har rött hår och glasögon. Flickor och pojkar tillsammans. Ett lovvärt ideellt initiativ som stärker sammanhållningen.

Eldsjälen Samira Herdo Gharib är en av många som gör vad de kan för att bringa ordning i det kaos som råder när allt fler människor från Irak söker sig hit. Vi träffar en kvinna som tvingats lämna make och tre barn på 2, 9 och 11 år kvar i en muslimsk stadsdel i Bagdad. Familjen är kristen men av rädsla för att bli dödade för sin tros skull tvingas pappan och barnen att utge sig för att vara muslimer. Inte lätt när minsta felaktiga ord eller rentav gest kan göra att man avslöjas. Mamman är sjuk av oro och längtan. Hon har varit här i fyra månader och inte fått något offentligt biträde. De flesta är på semester. Jag lyckas ändå ordna ett biträde åt henne och det känns bra.

I den lilla lokalen dukas lunchen upp: vitlöksdoftande aubergine med tomat och mynta, hoummos, matigt ris, linser, bröd. Samira och läraren Hedda berättar om hur de håller konversationskurser på svenska, bokar läkartider, lotsar in i de svenska samhällslabyrinterna, tröstar, skänker mobilkort (köpta av egna pensionspengar), medlar, förklarar. Lyssnar. Vad de säger bekräftas av dem som sökt sig dit för att få sällskap och gemenskap och som ivrigt gör sig förstådda på knackig svenska. I all sin enkelhet och rörighet liknar det den verksamhet som finns vid flyktingförläggningen i Oravais i Finland. Men Samira har snart inte längre råd att driva den medmänskliga oasen som är så viktig för många och som besparar kommunen en massa utgifter för att folk går dit istället för till läkare och psykologer, med tolkar. Någon borde se till att den får de 20000 kronor i månaden som behövs till hyra, tidningar, telefon, kaffe och lite smått och gott. Dator och internetuppkoppling drömmer Samira också om. I Oravais skänkte kommunen datorer och bistod med installation…

På social- och arbetsmarknadskontoret brinner Aydin Özkaya för att få näringslivet att inse vilken resurs många av de nykomna är. 30 procent av dem som just nu genomgår introduktionsprogrammet är högutbildade så det är väl märkligt om det inte ska gå att få åtminstone några företag att visa intresse och kanske våga och vilja satsa.

I Mesopotälje finns många eldsjälar – avlönade och oavlönade – och trots en hel del elände också positiva inslag och en känsla av hopp.