Det låter förstås som stenåldern för yngre läsare, men för något decennium sedan var Expert-butiken en naturlig samlingspunkt. Musikstycken såldes då lagrade på stora skivor av vinylplast, och intresserade gick till bland annat Expert för att provlyssna, få tips och köpa. Vinylplattorna kunde inte delas, utan vänner lånade av varandra, och musikaliska intryck spreds således långsamt och lokalt. En duktig handlare kunde påverka musiklivet i en hel stad. Och städerna, hur konstigt det än kan verka idag, lät olika. Hårdrock gällde i en stad, dansmusik i en annan.

Man behövde alltså mötas personligen för utbyte av information, och det var inte ovanligt att särskilt ungdomar stämde träff utanför Expert. Vid den här tiden låg butiker, även i mindre samhällen, i stadskärnan.

En annan nisch förknippad med Expert var foto. Länge var fotografering ett tämligen dyrt och ensamt nöje. Först och främst var initialkostnaden ganska hög – man fick exempelvis ingen kamera på köpet när man skaffade telefon. Faktum är att statliga Televerket ägde alla telefoner, och det var straffbart att koppla in privata sådana på nätet. Den förrförrförre moderatledaren Ulf Adelsohn fick betala böter för en sladdlös telefon han trotsigt hade tagit med sig hem från en resa till Hong Kong.

Fotografier lagrades på tunna plastremsor, och när man väl hade tagit en bild var man tvungen att gå med plastremsan i en burk till en särskild butik för att få ut en kopia. På papper, om man bara skulle visa bilden för sina närmaste, eller på en annan slags plastremsa om man ville projicera bilden till en storlek där kanske tjugo eller trettio skulle kunna se. Expert kunde allt det där, och ofta kunde de leverera en kopia på mindre än en vecka.

Lyckligtvis tycktes Maslows behovstrappa också kortare på den tiden. Det allmänmänskliga behovet att visa sin lunch eller sin katt för hela världen var ännu inte upptäckt.

Expert var också ledande på brunvaror (jo, det heter faktiskt så). Ljudanläggningar och tv-apparater var på den tiden tunga investeringar för ett hushåll. De produkter som fanns tillgängliga tillverkades primärt i Europa, främst i Västtyskland men också i Sverige, till höga kostnader. Tullmurar, men kanske också produkternas faktiska vikt (en tv kunde väga 30-40 kg), gjorde att import från billigare marknader var svårt. Vidare var de stora butikskedjorna i princip enbart svenska, varför någon hårdare prispress inte förekom. Att köpa en ny men helt ordinär apparat kunde sluka en månadslön efter skatt. Tyska lågpriskedjor var lika otänkbara som utländska fotbollstränare.

I veckan begärdes Expert i konkurs. Det är sorgligt när företag försvinner. Hårt arbetande människor förlorar sin försörjning. Värden går upp i rök.

Samtidigt är det svårt att önska bort någon av de samhällsförändringar som orsakat fallet. Internet, trådlös kommunikation, mikroprocessorer, Europa, Tyskland, frihandel, Ulf Adelsohn...

Kreativ förstörelse kallade nationalekonomen Joseph Schumpeter processen. Kanske var begreppet tänkt att lindra, men förstörelse är vemodig hur kreativ den än är. Vissa företag är så intimt förknippade med ens egen historia.

Hela livsverk blir stående som öde mjölkpallar vid vägrenen, vad nu den bilden har för relevans för yngre läsare.