Efter 40-50 sidor av Torbjörn Nilssons bok De omänskliga (Weyler Förlag) inser jag hur starkt jag förknippar tidningen Fokus med Nilssons språk. Ni vet, ”Politiker X borstade vinterns första snöflingor av jackan. Strax skulle han kliva in i mötesrummet där han suttit så många gånger förut. Han kände sig besynnerligt lättad trots att allt stod på spel. Svaga solstrålar silade över sammanträdesbordet och han betraktade församlingen han nu var tvungen att övertyga...”
Ja, Fokusspråket, helt enkelt. Stilen som signalerar att här pågår storpolitik i varje kommatecken. Emellanåt blir det faktiskt lite mycket. Man blir liksom full i fniss. Språket andas historiens vingslag, men det berättar om häromåret. Och globaliseringen verkar inte ha ägt rum. När jag läser om hur en världsvan tjänsteman (med en pappa från England gudbevars!) visar ”lantisen” och folkpartisten Per Jodenius shoppingställen i Stockholm ”som han aldrig hade funnit utan guide” famlar jag lite efter skämskudden.
Det kan förstås bero på att jag känner den världsvane ynglingen som beskrivs. Dessutom går mitt fnittriga motstånd över så småningom och boken artar sig till ett intressant stycke inrikespolitisk samtidshistoria. Oräkneliga är de gånger som jag tackar mitt ödes gudinna för att jag aldrig har varit partipolitiskt engagerad. För här ges ingen särskilt trevlig bild av partiengagemang. I tre kapitel, benämnda Spionen från folkpartiet – Ett val; Ske din vilja – Ett beslut, samt Vi bygger landet – Ett parti, skildras dataintrångsskandalen, FRA-debaclet och slutligen SSU-striderna under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet.
Det är inga vackra episoder Nilsson har valt. Under läsningen hinner jag vilja frånta ungdomsförbunden all statlig finansiering, införa strikt personval och förinta partiväsendet samt kräva förbud mot att ha den politiska banan som livsyrke. Bland annat.
Det är förstås ingen nyhet att politiken långtifrån alltid är den idealistiskt ideologiska kamp vi gärna föreställer oss, men det är alltid lika nedslående att se vad detta leder till.
Hur många tjuvnyp och strider, inom och utom partiernas gränser, har egentligen handlat om något så banalt som skräcken att förlora det jobb och den karriär man har ställt in sig på?
Nej, berätta inte.
I mittenkapitlet, om FRA-lagen, bränner det till som mest. Här lyckas Nilsson också göra något mer intressant av FRA-storyn än det vanliga – att peka ut syndabockar. Snarare sätter han ljus på de olika aktörernas bevekelsegrunder på ett sätt som gör de inblandades handlingar begripliga, ja nästan ödesbestämda. Fredrik Reinfeldts famösa utskällning av Karl Sigfrid, att centerpartisterna Annie Johansson och Fredrick Federley valde kompromissvägen – alltihop verkar plötsligt så självklart och oundvikligt. Allt som behövs är att se skeendena med partilogikens ögon – hur partier fungerar, vad ledarskap kräver, hur gruppsykologi fungerar. Nilsson belyser den fonden väl.
Bokens titel är både korrekt och felaktig. Nilsson visar hur omänskliga människor kan bli då de inträder i grupperingar och slutar vara individer. Samtidigt varvar han skildringarna och kontrasterar dem mot psykologisk forskning. Kontentan blir en ganska bister lärdom – det där med att vara omänsklig verkar tyvärr väldigt mänskligt.
Utöver allt detta är boken späckad med politiskt skvaller, ett läsvärde som inte ska underskattas. Jag menar, att gilla skvaller – det är väl hemskt mänskligt, inte sant?
