Det är inte varje gång man har skäl att applådera när en myndighet föreslår att det ska läggas större resurser på den egna sektorn. Men när nu Skolverket föreslår en omfattande utbildningssatsning för höjd kvalitet i matematikundervisningen gör politikerna klokt i att spetsa öronen. Ett program av ungefär det här slaget får gärna finnas med redan när regeringen lägger sin budget den 20 september.
Sedan mitten av 1990-talet har svenska 15-åringars matematikkunskaper försämrats och resultattappet har varit större än i de flesta jämförbara länder. Vi ligger numera på högst medelmåttig nivå och försämringen har skett på bred front. Andelen mycket svaga elever har mer än fördubblats, och andelen som når den allra högsta nivån har minskat med fem sjättedelar.
Det är inte bättre på gymnasiet. En stor andel av yrkesprogrammens elever misslyckas med att uppnå godkänt betyg, och de som läser de svåraste kurserna på naturvetenskapligt och tekniskt program ligger klart under det internationella genomsnittet.
Sverige har helt klart ett matteproblem. Det är dåliga nyheter för en nation vars ekonomi vilar tungt på sitt ingenjörskunnande och sin exportindustri. Det är dåliga nyheter för den som hoppas att framtidens välstånd ska skapas genom innovationer i kunskapsintensiva branscher. Men det är dåliga nyheter även för svenska ungdomar som kommer ut i livet med alltför svajig förståelse för enkla matematiska samband.
De flesta klarar vardagen utan att tillämpa Pythagoras sats eller ställa upp andragradsekvationer, men det är värre att inte kunna göra snabba överslagsberäkningar i huvudet eller förstå hur ränta på ränta fungerar.
Dessutom innebär bra matematikundervisning inte bara att eleverna lär sig matematik i snäv bemärkelse utan också att deras förmåga stärks till logiskt tänkande och allmän problemlösning.
Men sådan god matematikundervisning är uppenbarligen betydligt mer sällsynt än man skulle önska. Dels har många mattelärare bristfällig utbildning i ämnet, dels är det vanligt med pedagogiska metoder som inte fungerar. Lärarna ägnar bara en mindre del av lektionstiden åt verklig undervisning. Istället får eleverna sitta på egen hand och mekaniskt räkna tal efter tal ur läroboken, vilket snarare skapar tristess än förståelse.
Som botemedel föreslår Skolverket nu en pedagogisk fortbildning för alla behöriga matematiklärare. Det handlar inte om att åka på ännu en kurs utan om att ägna en viss del av ordinarie arbetstid åt ett utbildningsprogram, där man får stöd av särskilda experter och där en viktig del är att kolleger lär sig tillsammans med och av varandra. Det senare är inte minst viktigt, då det centrala är att förändra ett arbetssätt och en kultur.
Förslaget är förstås ingen silverkula. Det löser inte frågan om rekrytering till läraryrket i allmänhet eller mattelärarbanan i synnerhet. Det löser inte problemet med många lärares bristande ämneskunskaper. Men det är verklighetsanknutet och har förutsättningar att göra en svår situation lite bättre. Det beräknas kosta 1,3–2 miljarder över en femårsperiod. Det kan bli väl använda pengar.
