En bild av det Sverige vi lämnar bakom oss

”Om valet skulle stå mellan att gå till arbetsförmedlingen och att få ett nackskott, då skulle det bli ett nackskott för vår del.” Så säger ett medelålders gift par i Kinda – vi kan kalla dem Bengt och Eva – som vägrar att arbeta. De är fullt friska, enligt de senaste dagarnas rapportering i Öst-göta Correspondenten, men anser att de på grund av ”avvikande personlighetsstruktur” inte är förmögna att ha vanliga jobb. Kinda kommun vill nu sänka parets socialbidrag, och läns-rätten går på samma linje.

I en inlaga till länsrätten i Östergötland skriver Bengt: ”Konventionellt arbete är uteslutet för mig, samvetsmässigt och intellektuellt, eftersom det framstår som förkastligt både för min egen och för omgivningens välfärd, samt känslomässigt, då det skapar en outhärdlig smärta och nedstämdhet.”

Paret anser att de utsätts för ”ekonomisk tortyr” av sam- hället, och fruktar nu att de måste flytta från lilla stugan i Kinda till någon tätort, vilket de menar att de inte kan, på grund av ”atmosfären”. De tycker att de är till större nytta för samhället som arbetsbefriade, och att det finns såväl moraliska som ekologiska anledningar för kommunen att finansiera detta.

Det anmärkningsvärda är inte att Kinda vill dra ner parets bidrag. Det fantastiska i historien är att Bengt och Eva under sina ungefär tio år i Linköping, där paret bodde innan flytten till Kinda, faktiskt levde på social- bidrag, och att socialförvaltningen i Linköping under lång tid klassificerat parets inställning till arbete som ”social- medicinskt arbetshinder”.

Man ska alltid ha en stor nypa salt beredd när man läser om bidragsärenden. Inte sällan hind- rar sekretessen en fullgod bild av fallen. I början av sommaren (SvD 19/6) rapporterades om en medelålders man som fått sin livsstil som hårdrockare stämplad som arbetshandikapp, och alltså kunde få lönebidrag, men mellan raderna antyddes det att ärendet nog hade viss medicinsk förklaring. Kanske är det rimligt att vi hellre friar än fäller.

I historien om Bengt och Eva kan man ändå ana vilken stor kulturell omställning det är för Sverige att gå från bidrags- till arbetslinje. Kan det vara så att socialförvaltningen i Linköping ansett att några tusenlappar i månaden i en redan stor budget ändå varit ett lågt pris att betala för att få tyst på gnällspikarna? Att det varit enklare att slanta än att säga nej? De undersköterskor, chaufförer och fabriksarbetare som stått för notan tycker garanterat annorlunda.