När världspolitiken är fylld av change och hope – vilka förändringar kan vi hoppas på i framtidens Sverige? Vad vill alla Obama-hyllande svenska politiker ändra på? Jag kastade mig över rapporterna till Nya moderaternas framtidskonvent i slutet av november. Hur ska Sverige se ut i framtiden – om m får bestämma?

Tja, inte verkar det bli så mycket change och hope – snarare more of the same. Arbetslinjen och välfärds­(s)taten rules. Alla barn har rätt till fem veckors ­semester från förskolan, läser jag i rapporten Högre kvalitet i välfärden.

Och inte nog med det: barn ska inte behöva tillbringa mer än 40 timmar per vecka i förskolan, enligt m. Trots att vi svenskar lidelsefullt bekämpar barn­arbete ute i världen, ser politikerna på våra barn med arbetslinjeglas­ögon. Annars skulle väl inte dagis­barnen behöva semester och 40-­timmarsvecka? Varför har inte små barn i förskolan sommarlov? Stora barn i gymnasiet har ju det.

När arbetslinjetänket har nått ­dagis bör vi stanna upp och fundera över vad vi sysslar med. När barn­domen koloniseras av sociala ingenjörer med rättighetskataloger och livspusselscheman har något gått snett i hela välfärdsstatsprojektet. Barnen är ju framtiden. Att planera för framtiden är att planera för barnen. När barnen i världens bästa välfärdsland skär sig och sparkar ihjäl varandra ropar de på – change.

Allt fler hör deras rop. Det finns hopp om förändring. Det lurar en Obama mellan raderna i framtidstexterna. Den socialdemokratiska definitionen på välfärd börjar luckras upp. Välfärd är inte längre bara skattefinansierade ­bidrag och tjänster som stat/kommun tillhandahåller eller låter privata entrepenörer utföra.

Välfärd kan också definieras som att gå ”väl på färden” i livet. Då pratar vi mer som Obama; mer om människans sökande efter lycka, kärlek, gemenskap och egenmakt; mindre om bidragstak. Då pratar vi om att politiken ska främja ett yes-we-can-samhälle som är ett välfärdssamhälle – inte en välfärdsstat. Det betyder att politikerna måste släppa taget om våra liv. Det betyder lägre skatter – eller större avdrag.

Trots att vi svenskar gillar våra dagis, börjar vi ana att barns välfärd kan förbättras om de slipper tillbringa hela barndomen där.

Allt fler känner till anknytningsteorin – kun­skapen om hur människan blir mänsklig genom att bli ­bekräftad och sedd av sina föräldrar, inte av ­kommunens anställda.

Kanske är det därför m talar om dagissemester, ­dagisarbetstidstak, barngruppstak och stöd till ­”anhöriga”. Man är ännu inte mogen att överge den svenska modellens nyspråk och tala klarspråk. Det dröjer nog innan Fredrik Reinfeldt vågar peka med hela handen och tala som brittiska toryledaren ­David Cameron gör: familjen är det bästa välfärdssystemet.

Men det kommer. Om inte Mona Sahlin hinner före... Både Obama och Cameron är starka anhängare av communities, lokalsamhällets frivilliga kollektiv, det så kallade civilsamhället. Obama har gjort en stor ­affär av att han var community organizer i början av sin karriär. Camerons tydligaste kampanjslogan är: Plan for change. 2010 leder de förmodligen de länder vi svenskar påverkas mest av.

Planera för förändring och civilsamhälle, ­Reinfeldt!

Elise Claeson är fri skribent.