De privilegierade grupperna utnyttjar skolvalet för att undvika kontakt med de underprivilegierade, skriver Bo Malmberg, Eva Andersson och John Östh, alla verksamma vid Kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet ( DN 20/5) och varnar för att lobbyister försöker vifta bort Skolverkets rapport, vilken beskrevs på denna ledarsida den 7/5 samt den 9/5. Utan bortviftningar, kan tilläggas...

”Den svenska skolans problem får bero på vad som helst, bara inte på det fria skolvalet”, påstår debattörerna vidare. Det är lustigt så olika man läser debatten. Mitt intryck är inte alls att skolvalets påverkan har förnekats – tvärtom. Själv skrev jag så här:

”Skolvalet ökar alltså skillnaderna. Jo, det ter sig logiskt. Det är klart att ambitiösa elever söker sig till skolor med andra sådana.”

När jag några dagar senare hörde utbildningsminister Jan Björklund i ämnet var även han tydlig med att skolor med dåliga resultat kommer att väljas bort av många och att detta givetvis betyder att skolvalet kan sägas öka skillnaderna. Samtidigt påpekade han att sämre resultat inte måste betyda dålig skola. En skola med ett mer utmanande elevunderlag kan vara jättebra, men ändå ha svårt att mäta sig med skolor där underlaget är annorlunda.

Inget av detta innebär att skolvalets påverkan viftas bort. Däremot är det få som drar slutsatsen att vi därmed bör ta bort skolvalet.

Debattörerna menar att boendesegregationen inte förklarar skolsegregationen. Nej, visst, men varför hoppa över den mest uppenbara förklaringen, nämligen att skolor som är omvittnat oroliga och som har konstaterat låga resultat inte lockar? Istället gör de tre debattörerna en helt orimlig tolkning. Folk påstås välja skola för att ”undvika kontakt” med så kallade ”synliga minoriteter”. Stora delar av landets föräldrar och barn skulle alltså styras av rasistiska skäl?

Den tesen rimmar illa med medborgarnas generellt positiva inställning till invandring. Den rimmar även illa med vad Skolverkets vd sade till Ekot (4/5):

”Vi har fått en ny sorts uppdelning på skolor som vi inte har sett förut. Den består i att ambitiösa elever söker sig till skolor där det går många andra ambitiösa elever.”

Mig veterligen är ambition inte en ”synlig minoritet”. Vad debattörerna pläderar för är en ordning där inga val finns. En ordning där en ambitiös elev i ett segregerat område inte ges några vägar därifrån. Det är helt orimligt.

I debatten har S-ledaren Stefan Löfven hörts tala nostalgiskt om en tid då skolklasserna var blandade och skapade samhällelig sammanhållning. Socialdemokraterna kräver nu bättre blandning, men förslagen är vaga. Det handlar om resursfördelning, ökad kvalitet i undervisningen och att skolorna ska jobba med marknadsföring för att locka till sig blandade elevgrupper. Inget fel i det – det är viktigt att så många som möjligt utnyttjar sina valmöjligheter. Men nog är det svårt att hänga med i debattsvängarna. För bara några veckor sedan ojade sig Debattsverige över att skolor lade pengar på reklam. Nu krävs istället mer marknadsföring.

Det talas ofta om vikten av bättre tillsyn och inspektion och sådant är givetvis viktigt. Och nog har Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas Riksförbund, en stor poäng när hon pläderar för att staten återtar kommandot i skolan ( Expressen 8/5), men den reformen lär vi få vänta på. Alltför många är emot, inte minst kommunerna.

Under tiden vore det kanske bra om tillsyn och inspektion riktades inte bara mot skolorna, utan också mot deras huvudmän det vill säga kommunerna? Vill man ha ett ansvar bör man ju också ta det. På allvar.