För snart ett år sedan avvecklades ”Don’t ask, don’t tell”, en amerikansk policy som hindrade homosexuella soldater från att vara öppna med sin sexuella läggning. Medan homosexuella tillåtits komma ut ur garderoben kvarstår restriktioner mot en annan grupp soldater: kvinnorna. Höstens presidentval och ny forskning aktualiserar frågan om ytterligare sociala reformer inom USA:s krigsmakt.

USA:s försvarsmakt består av omkring 1,4 miljoner personer, varav 15 procent är kvinnor. Formellt är dessa exkluderade från att delta i alla former av ”direkta strider”. Vad som menas med det är något oklart, men generellt syftar begreppet på strider av direkt fysisk karaktär som innebär hög fiendeexponering. I nuläget efterföljs inte denna regel. Omkring 130 amerikanska kvinnliga soldater har dött i krigen i Afghanistan och Irak, drygt 800 har skadats.

Policyn att utesluta kvinnor från direkta strider infördes 1994 av Bill Clintons dåvarande försvarsminister Les Aspin och har därefter kommit att kallas för Aspinpolicyn. I dagens verklighet, där kvinnor de facto deltar i strid, kan den lätt uppfattas som förlegad.

Som svensk värnare av jämställdhet är det lätt att bli upprörd över de amerikanska militärkvinnornas begränsningar. Men är drivkrafterna bakom Aspinpolicyn verkligen att upprätthålla patriarkala strukturer? Argumenten för den nuvarande policyn är värda att granskas i egen rätt.

Anhängare av Aspinpolicyn talar om hur kvinnlig närvaro i direkt strid medför ökad risk för samtliga soldater inom stridsenheten. Det främsta argumentet hänvisar till empiri som visar hur manliga soldater agerar mindre rationellt till följd kvinnlig närvaro.

Kortfattat: manliga militärer spelar oftare Allan i sällskap av kvinnliga soldater. Det är lätt att reagera på en sådan observation med att kräva av de unga männen att de lär sig ett annat beteende, men kanske är stridsfältet inte rätt plats att påbörja jämställdhetsträningen?

Argumenten för Aspinpolicyn kan ifrågasättas, men man bör vara försiktig med att utan vidare avfärda dem. Krigets verklighet är brutal och handlar ytterst om liv och död. Om erfarenheten säger att en given strategi räddar liv krävs goda skäl innan den avskaffas – lovvärda jämställdhetsideal är inte nog.

Senaste tiden har det kommit flera rapporter som pekar på att argumenten för Aspinpolicyn inte längre håller. Den amerikanska försvarsmakten är under ständig förändring. Om ny forskning visar att den hastigt förändrade situationen för kvinnliga soldater gjort gårdagens empiri obsolet, då är det dags för nya slutsatser.

Efter valet är en lämplig tidpunkt att på nytt pröva Aspinpolicyn, och väga de tidigare skälen mot ny erfarenhet. Grundläggande är att soldaters liv inte under några omständigheter får riskeras till förmån för politiska mål. Även svenska jämställdhetsivrare bör kunna hålla med om detta.

Katarina Tracz är projektledare vid Tankesmedjan Frivärld och läser internationella relationer vid University of Columbia. katarina@frivarld.se