KOLUMN | Dansen kring guldkalven

Björn Elmbrants bok Dansen kring guldkalven (Atlas 2005) har fått mer uppmärksamhet än den förtjänar. En bra reportagebok om börsyran häromåret hade varit välkommen. Men Elmbrants bok är ett exempel på undermåligt arbete. En god journalist använder skriftliga källor med kunskap och omdöme, styrker sina påståenden och är restriktiv med muntliga citat utan källa. Bra reportage avslöjar nya fakta och omständigheter och gör välgrundad analys. Elmbrant får underkänt på alla dessa punkter.

Trots att Elmbrant har starka uppfattningar om de ekonomiska skeendena har han dålig koll på vad som faktiskt hänt. Han skriver att ”den nya ekonomin” var identisk med den amerikanska ekonomin mellan 1986 och 1999, ”en global evig högkonjunktur”. Men USA gick igenom en börskrasch (1987) och en recession (1991) under den perioden. Han hävdar att börsfallet i New York den 14/10 2000 var det största i historien. Men sedan 1950 finns det ett halvdussin större börsfall, den 19/10 1987 var
t ex tre gånger så stort.
Elmbrant förstår inte skillnaden mellan kassaflöde och värdetillväxt utan säger att ”pengarna måste investeras” om en förvaltares portfölj stiger i värde, vilket enligt honom ökar farten på placeringarna i en stigande marknad. Han skriver att idén att cheferna på Spray skulle sitta i kontorslandskap i stället för egna rum ”sprack på att aktiebolagslagen kräver det”. Ett påstående som tyder på att han inte har en aning om vad aktiebolagslagen handlar om.
Med hänvisning till en akademisk studie hävdar han att ”chansen är rentav större att det blir fiasko” än framgång för den som pensionssparar i aktier. Till exempel menar han att en person som varje år under sitt arbetsliv hade satt av en viss andel av sin lön i aktier, och som gick i pension 1969, då skulle ”ha mindre än hälften kvar”. Detta är uppenbart orimligt, och har inte heller något stöd i studien i fråga.
Det följande är bara några exempel på påståenden som Elmbrant häver ur sig utan källor eller exempel. ”Under börsyran pratade alla förståsigpåare skit om aktier typ Sandvik och andra mogna industriföretag.” ”Telekom-analytiker reviderade sina skeptiska prognoser till mer optimistiska, inte för att de ekonomiska nyckeltalen blivit så mycket bättre, utan för att kurserna gick upp.” Om allemansfonderna: ”Bankerna insåg att mer pengar fanns att tjäna. Därför tryckte man ned bankräntan till noll, för att locka folk att flytta sina pengar från bankkonton till aktiefonder.”

Om bankernas familjeekonomer säger Elmbrant att ”Dessa ”rådgivare” var inte ute efter att hjälpa folk, utan för att skydda bankernas och fondindustrins intressen. Deras ”råd” bidrog utan tvekan till att göra småspararna till kanonmat under börsfallet.” Utan belägg för att råden var avsiktligt missledande är detta rena förtalet. Elmbrant hävdar även att samma förhållanden rådde i Sverige som de som ledde till Enronskandalen i USA. Hade han kunnat hitta en likadan skandal i Sverige vore hans bok en sensation, men nu står detta obelagt.
Kan han inte underbygga sina teser på annat sätt gör han det genom sitt språkbruk. Han talar om aktiemarknaden som en ”tombola”, pensionssparande i aktier som ett ”pyramidspel”. ”Det finns en lukt av Knutby över Skandia” (eftersom många i ledningen var frikyrkliga!).

Vi väntar fortfarande på en bra bok om perioden. En som gör det möjligt att skilja författarens förutfattade meningar från fakta. En som funderar över att den globala investeringskonjunkturen kollapsade under 2001-2002 och relaterar detta till aktiemarknadsutvecklingen. En som självständigt bedömer i vilken mån ”vanliga” sparare faktiskt drabbades av börs yran och som kan säga något intelligent om det motiverar mer reglering eller ej. En som förklarar varför riskkapitalister i dag tar så lite risker.
Sådana viktiga frågor kräver gedigen research. De amerikanska journalisterna Michael Lewis och Bob Woodward har båda skrivit böcker om boomåren, som citeras av Björn Elmbrant. Han borde läsa om dem och lära sig hur man gör en reportagebok.