Det ligger i kvinnors gener, sa tv-kändisen Stina Lundberg Dabrowski som förklaring till varför hon tagit 80 procent av ansvaret för hem och barn (Aftonbladet 25/9). För henne är det svenska Problemet inget problem. Det är hon inte ensam om att tycka.
Drygt 80 procent av föräldraledigheten tas ut av kvinnor. Både män och kvinnor är nöjda med det. Svenska folket verkar heller inte se Problemet som ett problem.
Generna förklarar varför kvinnor är bättre än män på att ta hand om hem och barn, var Stinas poäng. Det fick intervjuaren, feministen Belinda Ohlsson (”Belinda tafsar på makten” heter artikelserien), att förvånat utbrista ”tror du?” För Stina svarade ju fel på frågan om Problemet.

Hennes förklaringsmodell är inte den rätta förklaringsmodellen. Svensk jämställdhet har ingenting med gener att göra. Gener är biologism och riktigt fult. Stina skulle naturligtvis ha sagt något om patriarkala strukturer och kvinnors underordning. Ja, ni vet hur det ska låta. Vi vet ju alla vad vi ska säga för att
eliten ska känna igen sitt Problem och känna att de företräder folket i kampen mot Problemet. Vi svenskar har blivit mästare på säga en sak och göra en annan.
Men Aftonbladet var inte sämre än att de frågade läsarna. Är kvinnor bättre än män på att ta hand om hem och barn? Ja, svarade på några timmar cirka 70 procent av över 12 000 personer. Sen försvann enkäten från hemsidan. Läsarna svarade ju fel.
Ibland tar den fria pressen sig friheten att befria sig från det fria ordet. Det fria ordet får nämligen inte befria oss från Problemet.

Hur skulle Sverige se ut om vi inte hade Problemet? En hel generation debattörer och politiker skulle bli överflödiga. Vad skulle Liza Marklund, Tiina Rosenberg, Gudrun Schyman och Birgitta Ohlsson ta sig till om den ojämna könsfördelningen i arbetet med hem och barn blev något naturligt och djupt mänskligt, kanske en mänsklig rättighet?
Jämställdhet handlar inte längre om mäns och kvinnors lika rättigheter och möjligheter. Jämställdhet har i Sverige kommit att bli
elitens ursäkt för att genomföra en omänsklig utopi: drömmen om en ny människa. Liberaler och socialister förenas i en förförisk och vacker dröm om en ny skapelseberättelse, där människan befrias från sin mänskliga natur. Människans mänsklighet blev Problemet.
I dag vet vi med säkerhet det som Simone de Beauvoir och Alva Myrdal inte ville veta. Man föds till kvinna och man; man blir inte kvinna och man genom sociala och politiska konstruktioner. Kartläggningen av våra gener visar att mycket litet skiljer oss från andra däggdjur. De stora skillnaderna finns mellan könen. Våra gener, hjärnor, instinkter och drifter har under miljoner år formats för att komplettera varandra.

När vi blir föräldrar blir vi de däggdjurshanar och honor vi är under vår sofistikerade yta. Honan vaktar hem och barn, hanen skaffar mat. Vi bildar familjer för att det ökar chansen att barnen ska överleva. Det har funkat i miljoner år och det kommer att funka i miljoner år till. Millimeterrättvisan i kärnfamiljen-är-död-politiken
funkar definitivt inte.
Den som vill beröra människan, måste beröra våra instinkter, våra drifter, vår självuppoffrande kärlek till våra barn och familjer - inte våra pensionspoäng. Det är dags att se människans natur som en möjlighet - inte som Problemet.

Elise Claeson är fri skribent och medverkar bland annat i Läkartidningen.