arför ska tyska löntagare, som själva har fått vara med att ta stöten på hemmaplan, betala för synden i Grekland? Inför den kommande omröstningen i Förbundsdagen om det tyska bidraget till EU:s och IMF:s gigantiska stödlån på 110 miljarder euro till Grekland har Angela Merkel svarat att Tysklands och hela Europas framtid står på spel.

Det är nog mycket sagt, men ingen behöver tvivla på att det är red alert som gäller. I riskbilden skymtar en ny finanskris med tvärstopp för den pågående ekonomiska återhämtningen – om Grekland smittar till länder som Portugal och Spanien. Att EU:s valutaunion spricker är inte realistiskt, men att det ”otänkbara” faktiskt diskuteras säger åtskilligt om allvaret.

Grekland klarar sig inte utan hjälp. Alternativet har varit att ställa in betalningarna och omförhandla statens skulder, men även det skulle ha kostat – inte bara för långivarna utan också för att kraven på snabb sanering skulle bli ännu skarpare än vad som anges i EU och IMF:s lånevillkor. Kort sagt, det alternativ som de grekiska fackföreningarna med stöd av Europafacket – och LO – i verkligheten demonstrerar för är tuffare för löntagarna än det reformpaket som man demonstrerar emot.

Det grekiska parlamentet har i skrivande stund inte antagit villkorslånet, men väntas göra det. Därmed ska man kunna klara sina skuldåtaganden utan upplåning på marknaden under de närmaste åren. Europeiska centralbanken kan dessutom komma att backa upp Grekland. Men det finns inte någon garanti för att Grekland kommer att lyckas.

Inställda betalningar, skuldavskrivning och eventuellt utträde ur valutaunionen kan mycket väl lura bakom hörnet om den grekiska regeringen inte klarar av det dubbla tricket att genom nedskärningar få bukt med den akuta krisen och samtidigt genom reformer dämpa fallet i ekonomin.

Grekland står på randen av statsbankrutt. EU:s valutaunion har visat att den inte håller måttet. Kan två misslyckanden summera till en framgång?

Eller för att uttrycka det mer modest; kan det komma något gott ut av krisen?

Socialistregeringen Papandreou står inför en mycket stor politisk utmaning, men har också möjligheten att under krismaximeringens kalla stjärna ta, som finansminister Papakonstantinou uttryckte det i gårdagens parlamentsdebatt, ”ansvar för att de närmaste tre åren göra vad som inte har gjorts på årtionden”. Kalla det gärna modernisering – motsatsen till den politik som ledde till att den förra konservativa regeringen under sina fem år vid makten ökade antalet offentliganställda med 100000.

Varken stabilitetspakten eller den politiska viljan att hålla fast vid den har varit tillräcklig. Det är en lärdom som EU måste omvandla i ett skarpare regelverk för att kunna återskapa förtroendet för euron.