Min yrkeskår, nationalekonomerna, står inte särskilt högt i kurs sedan finanskrisen. Trots det är det fortfarande viktigt för amerikanska presidentkandidater att visa på stöd från just oss ekonomer. Att en eller helst flera välrenommerade nationalekonomer stödjer kandidatens politik anses öka trovärdigheten i budskapet. I samband med presidentvalet 2008 skapades en hemsida där fem nobelpristagare i ekonomi och omkring 500 andra ekonomer visade sitt stöd för republikanen John McCains ekonomiska politik. Som motattack genomfördes samtidigt två opinionsundersökningar, bland annat av tidskriften The Economist, där man visade att en majoritet av de amerikanska ekonomerna stödde Demokraternas kandidat Barack Obama.

Nu är det valår igen och taktiken är densamma. För någon vecka sedan lanserades en ny hemsida där fem nobelpristagare och 500 andra ekonomer ännu en gång berättar varför de anser att Republikanernas kandidat, Mitt Romney, har den bästa ekonomiska politiken. Samtidigt tar The Economist återigen Obamas parti och dömer ut Romneys program för ekonomisk återhämtning och tillväxt som ignorant och innehållslöst.

Slutsatsen är således att samma ekonomer som 2008 förespråkade McCain nu vill se Romney vald, medan de som då stod på barrikaderna för Obama nu argumenterar för att han ska bli återvald. Inga stora överraskningar alltså. Samtidigt försöker man, från båda sidor, att tolka det faktum att det finns ekonomer som stödjer kandidatens politik som ett bevis för att denna politik är den riktiga enligt nationalekonomisk teori. Men är det en riktig slutsats?

Föga förvånande är svaret nej, och anledningen är enkel: de flesta ekonomiska frågor – Hur stort bör ett budgetunderskott vara? Hur ska räntan sättas? Vilken handelspolitik är den bästa? – har inga entydiga svar, ens i teorin. När Romney säger att det är viktigt att budgetunderskottet så snabbt som möjligt krymps har han stöd i vissa teorier. Enligt andra läror är dock det som Obama förordar, nämligen finansiell stimulans finansierad med kortsiktiga budgetunderskott, det riktiga att göra i kristider.

Så vad är det då som får skickliga ekonomer, väl medvetna om de motstridiga teorierna och bristen på entydiga empiriska belägg, att sätta ner foten och ta ställning i det politiska spelet? Bland professorerna på Harvard finns representanter för båda de politiska lägren och när jag i diskussioner med dem har skrapat på ytan så blir det tydligt att det, trots allt, inte handlar om ekonomi. De som är värdekonservativa i grunden ser till att tycka bäst om Republikanernas ekonomisk-politiska ekvation, medan de mer socialliberala får sina ekonomiska ramverk att passa med Demokraterna.

Och i slutänden är allt alltså som det brukar vara i USA:s politiska debatt: det som spelar roll är frågor om dödsstraff, aborter och homosexualitet, vare sig man råkar vara ekonom eller inte.