Vänstern måste börja intressera sig för politik. I alla fall om man vill spela en meningsfull roll i diskussionen om utanförskap och integration. Att göra sig till offer åstadkommer ingenting. Det är kvint-essensen i ett lika kärvt som gnistrande inlägg av professor Bo Rothstein på gårdagens DN Kultur.

Han kunde ha lagt till: Att komma med tomma och förljugna anklagelser är själva motsatsen till att spela en meningsfull roll. Rothstein skriver ju bara några dagar efter att Maria Sveland (DN 8/2) och Anders Lindberg (Aftonbladet 11/2) satte ett par svårslagna rekord i sjaskighet genom att försöka kleta ned sina meningsmotståndare med den norske terroristen Anders Behring Breivik.

Men hur som helst: Efter att ha läst Bo Rothsteins strama resonemang hör man än tydligare hur de uppskruvade utbrotten ekar av tomhet.

Rothstein riktar blicken mot det 1930-tal, som många nu jämför med, och konstaterar att de nordiska socialdemokraternas framgångar under detta och följande årtionden inte berodde på upphetsad agitation utan på att man fick fram handfasta idéer om hur politiken skulle tackla tidens stora utmaningar. Det handlade både om ideologi och praktik. Man desarmerade den nationella frågan genom att överge klasskampen till förmån för folkhemmet, och man främjade trygghet och delaktighet genom att bygga ut välfärdsstaten.

Jag misstänker att jag och Bo Rothstein har olika åsikt om hur klokt det var att luta sig så tungt mot staten som Socialdemokraterna gjorde, men jag har inte svårt att se hans poäng.

I dag, menar Rothstein, står däremot vänstern handfallen inför den bristande integrationen. Inte nog med att man saknar en politisk strategi; man är så orolig för att ge legitimitet åt främlingsfientliga åsikter att man inte vill erkänna att det över huvud taget finns några problem. Om vänstern vill återta ”den politiska hegemonin” måste man börja med att bryta den tystnaden.

Det där med hegemonin känns måttligt brådskande. Men visst vore det bra om större delar av vänstern ville delta i en konstruktiv debatt istället för att bemöta tal om faktiska utmaningar med misstänkliggöranden och okvädingsord. Vem tror förresten på allvar att sådant får främlingsfientligheten att minska?

Den borgerliga idé om integration som nu tar form i samhällsdebatt och politik går bland annat ut på snabbare introduktion, friare arbetsmarknad och mer av arbetskraftsinvandring. Där finns också ett nytt och starkare fokus på språkets och medborgarskapets betydelse. Har vänstern ett motbud? Hur ser det ut?