All makt åt militären, vår befriare! Nästan så har det låtit i Egypten på senare tid. Ironiskt nog var det samma folkmassa som fick Mubarak att falla 2011, som gick ut på gatorna för att få Muhammad Mursi på fall. Stöd sökte de hos samma maktapparat som så länge styrt Egypten: armén och säkerhetsstyrkorna. Muslimska brödraskapet har gått från att vara allierade i kampen mot en diktatur, till att anses utgöra hotet om en ny diktatur med islamistiska förtecken.

Nu har demonstranterna fått vad de bad om, och tyvärr mer därtill. Under onsdagen gick säkerhetsstyrkor in i protestlägren, fyllda med Mursis anhängare, med besinningslöst våld. Tusentals skadades och hundratals dödades. Det är troligen den sista spiken i kistan på drömmen om en egyptisk demokrati. Som för att bekräfta just det återinförde general al-Sisi undantagstillstånd, vilket gällde under många år under Hosni Mubaraks diktatur.

Minnet av en demokrati, om än kortvarig, kan ändå ha betydelse. Det finns liknande exempel i den europeiska historien. Revolutionsåret 1848 misslyckades och ledde till ett reaktionärt bakslag, men idealen som föddes där påverkade politiken under hundra år. Och den egyptiska revolutionen som började för två år sedan har visat för människor i arabvärlden vilken kraft det finns när man reser sig tillsammans mot en diktatur. General al-Sisi är ännu inte lika allmänt hatad som Mubarak var. Men han kan med största sannolikhet inte återskapa den gamla regimens diktatur utan att få samma folkliga missnöje mot sig som för tillfället fyller hans segel. Den tid som Mursi hade som president präglades av att minoriteter och kvinnor förlorade inflytande. Visst var han vald i en demokratisk procedur, men hans regering upprätthöll inte demokratiska värderingar om inkludering och kompromissvilja. Tvärtom. Hans tunghänta ledarstil väckte en intensiv fiendskap mot Muslimska brödraskapet hos befolkningen i stort.

Men en farlig konsekvens av händelserna är att Muslimska brödraskapet har blivit desillusionerade både om demokratin som styrelseskick och att samarbeta med andra grupper i landet. Detta riskerar att radikalisera många. En första antydan är att det just nu brinner kyrkor över hela landet som straff för att den koptiska påven tillsammans med representanter för oppositionen stod bredvid general al-Sisi när han avsatte Mursi den 3 juli.

Samtidigt som motsättningarna i Egypten ökar, letar alla efter syndabockar. Något som fortfarande enar hela egyptiska folket är fientligheten mot väst, som nu nått rekordnivåer. Mursis anhängare anklagar väst för att ha varit med och avsatt honom, och andra sidan anklagar väst för att stötta Muslimska brödraskapet. Sanningen är att västländerna är rådvilla. Om man inte fördömer militärens agerande, och fortsätter ha relationer som vanligt, blir det svårt att kritisera andra diktaturer i världen. Men om man bryter kontakten riskerar man att stärka de islamistiska krafterna, som är ideologiskt fientliga till både demokrati och västvärlden. Den bistra sanningen är att Egyptens öde bara kan avgöras av egyptierna själva.