Det var inte svårt att smittas av glädjescenerna från Kairo vid beskedet om Hosni Mubaraks avgång i fredags kväll och som fortsatte på Befrielsetorget i går. Att diktatorn har lämnat tronen är en fantastisk seger för den folkliga och fredliga protesten. Mubarak uppges ha lagt benen på ryggen och befinna sig i Förenade Arabemiraten. Tunisiens Ben Ali tog sin tillflykt till Saudiarabien. Efterhand kan det bli allt svårare att hitta fristäder.
De folkliga revolterna lär inte stanna vid Tunisiens och Egyptens gränser utan spridas vidare i en dominoeffekt. Det vi har sett hittills är bara början på den förändringschock som till slut alltså även går genom arabvärlden. Despoterna darrar. I går ägde det rum demonstrationer i Alger, som möttes med ett massivt polisuppbåd. I Iran hyllar mullorna den egyptiska revolutionen men förbjuder av regimen icke-orkestrerade manifestationer. Oppositionen vädrar morgonluft.
Samtidigt som glädjen med all rätt rusar i topp efter Mubaraks fall är det klokt att inse att utvecklingen nu går in en ny svår fas; att omvandla den folkliga protesten till en fungerande öppen demokrati. Trots att den makthavande militären i går gjorde nya positiva uttalanden kan ingen säga vilka ambitioner den egentligen har, men vi vet att armén är en del av den regim som den är satt att avveckla.
Det helt avgörande är att snabbt få i gång förhandlingar med oppositionen om proceduren för att demokratisera konstitutionen och förbereda fria och rättvisa val. Att inte tappa tempo i den politiska processen är också viktigt mot bakgrund av förväntningar om snabb leverans som finns på andra områden. Protesterna handlar om bristen på frihet men också om fattigdom. I Tunisien har det redan varit nya demonstrationer med välfärd som förtecken.
Det behövs också ekonomiska reformer. Enligt Världsbanken växte ekonomierna i arabvärlden realt bara med i genomsnitt 0,5 procent per år under perioden 1980–2004, totalt 6,4 procent. Arabvärlden var mindre industrialiserad 2007 än den hade varit 1970. Andelen fattiga förskräcker.
Samtidigt som folken reser sig i arabvärlden pågår det en hälsosam debatt om västlig realpolitik, dess legitimitet och gränser. Men den diskussionen behöver breddas. I själva verket är det nästan ingen som har brytt sig om ofriheten i arabvärlden.
Det offentliga samtalet i Sverige har dominerats av kritik mot den enda demokratin i området, det vill säga Israel. Egypten och Jordanien med sina relativt öppna diktaturer har varit i blåsväder, men inte på grund av frånvaron av demokrati utan för freden med Israel. Hamas stenhårda diktatur har passerat obemärkt medan allt ljus har fokuserat på förbiseglande Ship to Gaza.
Här finns det också något att lära.
