Egentligen vet vi vad som hindrar integrationen

– Jag kan kanske känna lite grann ibland att du behöver träna mer på läsningen.

Meningen har Maciej Zaremba (DN 15/3) funnit i en av de böcker som används som läromedel i SFI-undervisningen. Det är väldigt många ord för att nå fram med ett enkelt budskap om att någon behöver öva sin läsfärdighet. Men det är ju, som Zaremba konstaterar, så vi gör. Med vår svenska ängslan att såra och "gå på" för hårt lindar vi in det vi har att säga.

Redan innan Zaremba kommit till Restaurang Republik dit Stureplanscentern bjudit in medlemmar och helt partilösa intresserade för att lyssna börjar tankarna på orden för min del. Jag stöter på några vänner och vi diskuterar kvällens ämne, integration och integrationspolitik. Den ene säger att han har lite svårt för själva ordet, integration. För honom låter det som en uppfordrande uppmaning att anpassa sig och smälta in. Jag invänder att den där diskussionen har vi ju redan haft en gång och att den i grund och botten inte har förändrat något konkret. Ty, för några år sedan kastade vi ut ordet assimilation av exakt samma anledning, det upplevdes (mestadels av svenskar skulle jag tro) som påstridigt. Och att "gå på" och vara påstridig är ju, som vi redan lärt av SFI-litteraturen, inte svenskens melodi.

Men nu är det ändå så att vi inte kan ha en "Jag kan kanske känna lite grann ibland att det vore fint om du kunde orientera dig på egen hand i samhället-politik".

Så då kallar vi det integration. Och vi kan förstås välja att ta en ny diskussion kring huruvida vi har valt fel ord för att beskriva ambitionen, men är det väl använd tid? Ska föremålen för integrationspolitiken - det vill säga de som kommer hit för att börja nya liv - verkligen behöva vänta på att det ultimata ordet är funnet?

Det är här vi hamnar hela tiden. I ordklyveriernas trista debatt. Kanske är det typiskt svenskt, vad vet jag. Konstruktivt är det i alla fall inte. Särskilt som vi förmodligen är överens om betydligt mer än vi tror när det kommer till integrationspolitikens brister. Jag tänker på detta när jag läser den nysläppta boken "Mellanförskap - mellan utanförskap och integration, mellan hinder och möjligheter" av Nima Sanandaji. (Vulkan Förlag)

Alla de hinder han tar upp. Vi känner ju till dem. Vi vet att den besvärliga situationen för företagande drabbar invandraren dubbelt upp. Vi vet att arbetsmarknadens stelhet och höga trösklar försvårar integrationen. Vi vet att system där du får in mindre pengar i hushållet när du börjar jobba är passiviserande och därmed destruktiva. Och Sanandaji sätter in alla dessa problem i sitt reproduktiva sammanhang. För resultatet blir ju onda cirklar där unga, också andra generationens invandrare, ger upp på förhand.

Varför ens försöka när framgångsförebilderna omkring dig är få och samhället intalar dig att det inte är lönt att studera vidare om du har konstigt efternamn? Sanandaji ger prov på lite mer uppmuntrande forskning som sällan rapporteras, men som visar att diskrimineringen på arbetsmarknaden inte går fullt så djupt som det många gånger kan verka av den allmänna diskussionen. Det är riktigt att jobbansökningar per post undertecknade med obekanta namn sorteras bort i högre grad. Men lyft luren och ring ett telefonsamtal och diskrimineringen minskar genast.

Det kan förstås tyckas orättvist att någon med arabiskt klingande namn tvingas till denna extra ansträngning, men studierna Sanandaji tar upp visar ändå att det som för individen känns som diskriminering inte nödvändigtvis ska tolkas som illvilja. Det kan lika gärna vara något så simpelt som att tidsbrist gör att arbetsgivaren inte vill riskera att kalla någon som kanske inte behärskar språket tillräckligt. De här nyanserna berättas sällan, trots att de kan utgöra skillnaden mellan uppgivenhet och ansträngning.

Även här hänger ett problem på orden och språket. Jag börjar allt mer tro att orden är integrationens största fiende - och tillgång. På många sätt.

I såväl Zarembas artikelserie som hos Nima Sanandaji konstateras att SFI-undervisningen är en del av problemet. Och det är uppenbart att undervisningen inte fungerar felfritt. Samtidigt får den ofta klä skott för hela problematiken. Jag har dessutom en tilltagande aning om att SFI pekas ut på delvis fel sätt.

För visst, många av de anställda i dessa utbildningar är inte behöriga SFI-lärare. Men det är inte så konstigt när SFI-undervisningen de facto har existerat bra mycket längre än dagens utbildning som ger dig SFI-lärarstämpeln. Att lita till behörigheten som kvalitetsmärke är i sammanhanget inte tillrådligt. Särskilt inte om man betänker att SFI:s resultat varit vikande bra mycket längre än nuvarande behörighetskrav har funnits. Vi vet ju att på hela skolområdet i övrigt har lärarutbildningen varit under all kritik i åratal. Det förefaller rimligt att anta att den låga kvaliteten drabbat även utexaminerade SFI-lärare. Det räcker att dra sig till minnes Maciej Zarembas förra artikelserie, där lärarstudenter upplevde sig kränkta av allt för hårda krav på grammatikkunskaper för att inse att kompetensen förmodligen inte sitter där den ska hos alla behöriga SFI-lärare heller.

Det vi brukar kalla "flumskolan" kräver sin tribut inte bara i grundskolan, utan också i SFI-utbildningarna. Och här är krocken ofta om möjligt värre. För en hitrest vuxen – och nu talar jag förstås inte om analfabeten, vars situation är annorlunda – blir krocken enorm när man plötsligt möts av en utbildning full av biobesök, studiebesök, samtal i små grupper och högläsning ur läroboken där sjukskrivningar och blanketter från Försäkringskassan presenteras som svensk vardag. Det liknar sannolikt ingen skola han eller hon någonsin mött förut. Och det försvårar.

Nima Sanandaji konstaterar i sin bok att det finns behov av många fler nivåer av språkundervisning. Det har han helt rätt i, mångfalden är låg när det kommer till svenskundervisning för hitresta. På Republik konstaterar Maciej Zaremba samma sak, men pläderar för en återkommunalisering av SFI-utbildningarna. I en del kommuner, Stockholms bland annat, har viss privatisering skett och Zaremba har på plats sett att det fungerar mycket dåligt på sina håll. Hellre bör vi, menar Zaremba, använda befintliga utbildningsstrukturer - universiteten till exempel.

Det kan man förstås också göra. Men att döma ut fler alternativ när verksamheterna är i sin linda känns ändå förhastat. Snarare är det tillsynen och kraven på de privata alternativen som måste förbättras. Man ska dessutom komma ihåg att i många mindre kommuner är det svårt att skapa flera nivåer av utbildning när elevunderlaget är skralt. Då kan en privat aktör som inriktar sig på mer individbaserad vidareutbildning vara lösningen.

Liksom Zaremba i sin artikelserie tar Sanandaji hela greppet på debatten och går från introduktion och SFI-utbildning till arbetsmarknadspolitik, bidragsberoende samt diskussionen om diskriminering och rasism. Allt det här kan inte sägas vara integrationspolitik. Men allt påverkar integrationen.

I någon mening har min vän rätt i att integration är fel ord. För att komma till rätta med integrationsproblemen är det väldigt ofta reformer på helt andra politikområden som vore de främsta välgärningarna.

Eller, på ren svenska: Jag kan kanske känna lite grann ibland att vi behöver...ta bort Las, minska bidragsberoendet, sänka arbetsgivaravgifterna, ta flumskolan ur också SFI samt jobba på med validering av yrkeskunskaper inhämtade utomlands.

Bland annat.