Det har blivit högre och lägre i tak i debatten. Stick-inte-ut-kulturen är fortfarande förfärligt stark i vårt land, men på individ-nivå har det blivit lite friskare takter. I alla fall bland dem som debatterar mer eller mindre på heltid. Vänstern och det politiskt korrekta fortsätter att dominera, men även andra kommer till tals. Världskapitalismvännen Johan Norberg var de stora debattsidornas flitigaste medarbetare 2005; i kulturradikalismens Expressen skriver Marie Söderqvist mot strömmen om familj och fri abort, och i arbetarrörelsens Aftonbladet gisslar Johan Hakelius statskramare och prussiluskor. Det hade inte gått för sig förut.
Men om det är livligare bland de professionella opinionsbildarna känns det mer dämpat och följsamt än på länge i etablissemanget, där många hellre lyssnar av en opinion än bildar den. Man har inget emot att uppfattas som kontroversiell, bara man inte behöver vara det och riskerar att stöta sig med någon. Partierna trängs i mitten. Chefer i
förvaltning, storföretag och akademi är lena i mun som kyrkoherdar, och kyrkoherdarna låter som socialsekreterare. Man vårdar varumärken, relationer och sin framtida finansiering och aktar sig noga för att komma på kollisionskurs med regeringen eller korrekthetens konstaplar.
Det speglar politiseringen av samhället och inte minst att det jämt är samma parti som sitter vid makten och bestämmer över regler och pengar. På universiteten är man ständigt beroende av den alltmer nyckfulla statliga välviljan, och i företagen vet man aldrig när man kan hamna i beroendeställning till stat eller kommun, och därmed Partiet, härnäst. Säkrast att ligga lågt.

Konsensuskulturen i Sverige är inte en socialdemokratisk uppfinning, men den har kommit att få socialdemokratisk prägel genom rörelsens långa maktinnehav. Det konstaterar också förra RRV-chefen Inga-Britt Ahlenius i Susanna Popovas intervjubok Sverige och tystnaden (Lind & Co, 2006).
Ahlenius säger: ”Konsensuskulturen betyder också att alla vill hålla sig väl
med makten. Man riskerar att kväva det civila samhället så att alla organisationer vill ha en politiker i sin styrelse, eller kanske till och med en socialdemokratisk politiker.”

Den där känslan var massiv för ett par år sedan, så sent som våren 2004. Då tycktes hela det svenska samhället ha gett upp och ställt in sig på evig s-dominans. Men så kom Alliansen och stämningsläget förändrades. Byråkratier och organisationer blev tvungna att rusta sig för olika framtidsscenarier. Takhöjden ökade. Ett av de viktigaste argumenten för maktskifte i höst är att det vore förfärligt om anpassligheten, tassandet och tigandet skulle komma tillbaka, och om det Sverige som bör stå för pluralism och motmakt i stället börjar manövrera för bra platser i kön hos Persson, Östros och Pagrotsky.
Andra bland de tio som Popova har talat med, till exempel Amelia Adamo och Björn Ulvaeus, kritiserar mer allmänt den svenska rädslan för att sticka ut med en egen åsikt. Men Sverker Åström ser problem just med s långa maktinnehav:
”Kan man främja de egna partibrödernas intresse så gör man det....Nu är det regeringen själv som delar ut pengarna och det gör att det kryper in en brödernas korruption i stats-apparaten.” Barnläkaren Hugo Lagercrantz varnar för överdriven lojalitet uppåt såväl på sjukhus som i politiken: ”Tage Erlander ville ju till varje pris ha motstånd i sin regering. Persson omger sig med ja-sägare.” Lagercrantz bild av en sjukhus- och forskningsmiljö, där man inte vågar säga något som kan reta chefer och finansiärer, är allt annat än rolig läsning. Hur många professorer sjunger ut? Hur klonar man Bo Rothstein, så att det kan svepa lite friskare fläktar genom akademien?

Mest imponerande är utredaren Jan Edling, som lämnade LO förra året hellre än att tiga om att arbetslöshetspolitiken havererat. Men man blir också uppiggad av Björn Ulvaeus klarspråk om vänsterpositionen som en imagefråga för artister: ”Det är bara om man är vänster som man är god, annars är man iskall.” Och proggarna: ”Jag undrade hur de kunde
tro att deras idéer skulle frälsa världen. När idéerna dessutom kom från Marx och Lenin och de där grabbarna.” Ulvaeus har inte bara synpunkter på andra utan har själv engagerat sig med inlägg i det laddade meningsutbytet om religionens roll i samhället.

I Sverige och tystnaden återges Susanna Popovas samtalspartner nästan som i monologform.
Man får inget självsäkert författarfacit till hur det ska bli mer liv i luckan, men redan att debattera tystnaden är ett sätt att bryta den.