Ship to Gaza var inte i första hand en humanitär konvoj av båtar utan ett propagandavapen riktat mot Israel. Bland passagerarna fanns säkerligen sådana som ville göra en insats för människorna i Gaza, men det fanns också passagerare som främst tänkte på annat än välgörenhet. Det blev en propagandaseger för Hamas.
Den kommandoräd Israel gjorde för säkerhets skull har resulterat i motsatsen. I omvärlden har dödandet av civila turkar lett till att förståelsen för Israel har minskat. Iran försöker förstås att profitera ännu mer på tragedin genom att sända nya skepp till Gaza (även om man verkar ha dragit tillbaka hotet att låta enheter ur den iranska flottan eskortera dem). Beskedet från den israeliska regeringen är att vi sänker er. Insatserna höjs.
Samtidigt har relationerna med Turkiet, Israels viktigaste strategiska vän bland de muslimska länderna, gått från dåliga till djupfrysta. Inte minst borde det ringa varningsklockor, eftersom premiärminister Erdogan och AKP-regeringen så tydligt strävar efter en mer central roll i regionen (och nu mer tillsammans med Iran och Syrien). Den geostrategiska kartan ritas om. Förlusterna ökar.
För ett år sedan höll president Barack Obama ett hyllat tal i Kairo. Det handlade om USA och islam. Obama talade om en ny början. Han pläderade bland annat för en större vilja från israeler, palestinier och arabvärlden att se saken från varandras perspektiv. Han påminde om förnekelsen av Förintelsen, antisemitismen och viljan att utplåna Israel. Men presidenten pekade också på palestiniernas lidande, ockupationens förödmjukelser och deras legitima rätt till ett eget land.
Det var en maning att komma upp ur bunkern. Att regeringen Netanyahu inte sitter där ensam är inte någon ursäkt för att sitta kvar. Och att man i USA har börjat föra en seriös diskussion om Israel som en strategisk börda borde förmedla en stingande känsla av att det är dags att tänka nytt.
Israel är en demokrati med en stark ekonomi. Det är ett land att leva i, men det är också ett land i ständigt ”krigstillstånd”. Och priset blir allt högre. Inte minst eftersom Iran, som är det enda verkligt existentiella hotet mot Israel, stärks.
Nu lär Israel tvingas till lättnader i blockaden. Frågan är om man förmår att inte bara göra minsta möjliga, utan har modet att göra tvånget till en dygd. Jobba proaktivt politiskt, vila på hanen.
