Dödsbuden om att två svenska officerare och en lokalanställd tolk har skjutits ihjäl på uppdrag i Afghanistan var både väntat och oväntat. Läget i det svenska insatsområdet har blivit sämre. Hotbilden är komplex. Soldaterna som strider för freden behöver allt stöd som de kan få.
Men läget blir också mer komplicerat på hemmaplan. Idag känner nog de flesta med de anhöriga till de stupade. Samtidigt finns också en opinion mot Sveriges deltagande i FN-insatsen och när förlusterna stiger är det troligt att motståndet kommer att öka.
Det finns en risk för att Afghanistan blir ett politiskt slagfält på hemmaplan.
Alla partier i riksdagen utom Vänsterpartiet står bakom den svenska insatsen, men på den rödgröna sidan vacklar både MP och S. Ledande socialdemokrater med Aftonbladet i spetsen står redan på fel sida om Ohlylinjen.
I söndags kommenterade Lars Ohly budet om de två stupade soldaterna med att det är en indikation på ”att det är en dålig idé att ha militär närvaro i Afghanistan”. Det är samme Ohly som raljerar över att det inte går att ”bomba fram jämställdhet”, men som inget har att säga om det öde som vid en allmän reträtt väntar de flickor som nu får gå i skola.
Frågar man afghanerna själva så håller de inte heller med Ohly. En överväldigande majoritet är positiv till att talibanerna störtades och bara sex procent vill ha dem tillbaka. Mer än 60 procent är positiva till den internationella truppinsatsen (BBC 13/1).
Dagens Nyheter har redan tidigare på ledarplats ifrågasatt FN-insatsen och igår ställde sig Henrik Berggren på fel sida om Ohlylinjen. Sverige borde aldrig ha ställt upp i Afghanistan, eftersom det aldrig har funnits en rimlig chans till framgång. Han avslutar med:
”Jag kan inte med gott samvete uppmuntra unga människor som vill göra en insats att åka till Afghanistan.”
Allt utan ett ord av beklagande över de stupade.
Det är i alla fall helt säkert att om Sverige följde Ohlys, AB:s och DN:s råd och lämnade Afghanistan så är framgång utesluten – eller är det bara Sverige som ska dra? Att dessutom göra det när FN-insatsen går in i ett avgörande skede är inte bara osolidariskt utan rätt och slätt kontraproduktivt för möjligheten att lämna Afghanistan med gott samvete.
Det kommer att krävas mer av goda krafters pedagogik på temat att osäkerhet långt borta i Afghanistan också berör Sverige för att behålla den folkliga förankring som i längden är en förutsättning för insatsen Det utesluter inte mer av debatt om insatsens mål och medel. Det har varit rätt tyst. Inte minst viktigt är att de som vill avvika talar om vad som väntar om USA och ISAF i förtid lämnar Afghanistan.
Sverige deltar i ett slags krig och i krig är förluster oundvikliga. Med rätt materiel kan dock riskerna minska – även om det i det senaste fallet inte hade spelat någon roll. Statsminister Fredrik Reinfeldt betonade i sitt tal i Sälen hur viktigt det är att ge soldaterna bästa möjliga skydd. Det är utmärkt. Under förra året tillfördes också viktig materiel för att öka säkerheten.
Därför borde också det självklara beslutet vara att leasa TUAV (obemannad flygfarkost) i stället för att avvakta leverans av den amerikanska Shadow tidigaste 2011. Ett väl fungerande TUAV-system som kan spana av ett insatsområde betyder oerhört mycket för säkerheten.
Svenska folkets stöd för insatsen i Afghanistan kräver att det inte råder något helst tvivel om att soldaterna får det stöd som de behöver.
