”Hur fan stoppar man det här nu då?” Det blev Eddie Meduzas sista ord. Eller rättare sagt Errol Norstedts, som han egentligen hette, sista inspelning. De kommer från samma vecka som han avled, i januari 2002, efter en svår period av supande som han dokumenterade i ett slags videodagbok.

Errol Norstedt blev 53 år. Under delar av 1970- och 80-talet var han en av Sveriges mest publikdragande rockartister, trots att hans låtar inte spelades av dåtidens radiomonopol, och trots att han sågs med vämjelse både av kulturetablissemanget och punkrörelsen. Hans karriär fulländade definitionen av utanförskap. Det går en röd tråd från starten med modsbandet Pack of losers , över försäljningen av hemgjort hårväxtmedel och postordertidens ljudkassetter under pseudonymen E Hitler, till fylleskandalerna under folkparksåren, och fram till den sista turnén 1990 ”tillsammans med Svullo, fakiren el-Salama och strippan Nadja Palme, under namnet Griståget”, som fick avbrytas på grund av hjärtbesvär.

Imorgon sänder P1 radiodokumentären Mera Brännvin, döpt efter Eddie Meduzas största hit. Bakom programmet står journalisten Bo Sjökvist, som alltmer framstår som en minnestecknare över de marginaliserade existenser som framhärdat på det svenska folkhemsbyggets bakgård.

Hans bok Bland strippor och fakirer (Vertigo, 2006) var en katalog över de taskspelare och äventyrare som kan ses som 1900-talets folkliga motpol till elitens kultursyn. Dokumentären Predikanten (SVT, 2007) visade också en antietablissemangsrörelse: frikyrkopastorn Målle Lindberg som en gång drev frälsta tonåringar till sexuell/rockmusikalisk hänryckning, till samtida pastorers skräck.

Mera brännvin passar väl in i mönstret. Levnadsödet fungerar på samma sätt som de i Stefan Jarls Modstrilogi. Det är ett underkännande såväl av välfärdsstatens sociala ambitioner som dess kulturella anspråk.

Errol Norstedt var inte särling enbart av egen vilja. Uppväxten med en kringflackande alkoholiserad mamma och en strid ström av misshandlande fadersfigurer skulle, som han sade själv, i ett modernt samhälle ha renderat ingripande från både polis och socialtjänst. Därefter tycks det ha gått utför.

Det är stundtals plågsam lyssning, även för den som är van vid obscena uttryck. Folkhemmets existensberättigade låg i att den skulle skydda från misär, förfina de fattiga och civilisera de vanartiga. Så blev det inte. Istället kom en ny sorts utslagning.

Dessutom uppstod rent bisarra följder för dem som inte var vanliga löntagare. Errol Norstedt drabbades tex av den skatt på över 100 procent (!) som fick namnet Pomperipossa av Astrid Lindgren. Norstedt orkade själv inte starta någon debatt om saken. I dokumentären berättar en av Norstedts kvinnor så att man förstår varför.

”Jag fick köra iväg han till S:t Sigfrid en gång, ju. Då hade han rakat hela huvudet och ögonbryn och allt. Det var då när han fick den här Pomperipossaskatten, som Astrid Lindgren med fick, ju. Han blev helt vansinnig.”

Så kunde socialdemokratisk kulturpolitik fungera i praktiken.

Bo Sjökvists historieskrivning utforskar sprickorna i den socialdemokratins folkhemsfasad. När slutorden kommer drabbar de hårt. De handlar inte bara om bandspelaren.

”Hur fan stoppar man det här nu då?”